Mikael Hermansson: Vågar jag välja bort bilen?
Partiledardebatten i SVT i söndags blev från de fyra partiernas sida en manifestation av politisk illvilja. Beslutet är framtidsfientligt och ramas dessutom in av en förvillande retorik. Det finns inga som helst garantier för att minskad iblandning av biodrivmedel skulle ge ”5.50 vid pump”, som Tidöpartiernas företrädare hävdar.
Mikael Hermansson
är tidigare politisk redaktör på BT.
Den ofrånkomliga klimatomställningen kräver större allvar från statsmakternas sida än så.
Men utöver att vara vetenskaplig och politisk är klimatomställningen också en moralisk fråga: Vilka val gör jag och på vilka grunder?
Det är lätt att skälla på politikerna. Det är svårare att själv sätta sig i det granskande och avslöjande ljuset.
Somt vet vi vid det här laget att det fungerar och fler får upp ögonen för sin egen klimatbelastning i vardagen, inte minst genom att rikta ett kritiskt öga mot sitt eget förhållande till ”biffen, bilen och bostaden”. Vi vet vad som gäller – att ta små steg i rätt riktning: Konsumera mindre, återvinn mer, laga och lappa, återanvänd; åk kollektivt, cykla, promenera. Det senare är fullt möjligt för den som bor i en stad.
Ett klimatkliv som många redan tagit är att byta ut sin bensin- eller dieselbil till en som går på el. Fram till dess att regeringen och SD i höstas satte stopp för subventioner för elbilsköp gick den omställningen allt snabbare. Idag rullar cirka 450 000 elbilar på svenska vägar, vilket utgör ungefär 10 procent av alla personbilar, och Sjuhärad är med i omställningen. Vid årsskiftet utgjorde elbilarna 6 procent av personbilsflottan i Borås och Bollebygd, 5 procent i Mark, Ulricehamn och Vårgårda och 4 procent i Herrljunga, Svenljunga och Tranemo.
”Utöver att vara vetenskaplig och politisk är klimatomställningen också en moralisk fråga: Vilka val gör jag och på vilka grunder?”Mikael Hermansson
Ska klimatmålet nås om minskade utsläpp från fordonsflottan med 70 procent till 2030, måste andelen eldrivna fordon i Sverige öka till 1 miljon. Fem år efter att de svenska klimatmålen ska vara uppnådda väntar sedan nästa europeiska delmål, då tillverkning och försäljning av bilar med förbränningsmotor för fossilbränsle ska upphöra.
I det läget slår vad som kan kallas för omställningsparadoxen till, som tankesmedjan Dagens Arena berättade om på första maj i år. När den svenska fordonsflottan fullt ut elektrifieras krävs det att hälften av den globala produktionen av kobolt och litium, som ingår i de batterier som nu är aktuella i elbilar, ställs till svenska konsumenters förfogande.
Låter det troligt att så kommer att ske?
Om inte, vad gör vi då?
Vetenskapens svar blir att det är nödvändigt att inrikta batteriforskningen mot mer vanligt förekommande metaller. Vad politikens blir är under rådande regim ytterst osäkert.
Men för egen del? Är det inte på tiden att jag som individ faktiskt vågar låta mig konfronteras av den hittills så svåra frågan:
Behöver jag verkligen en egen bil?
Att inte svara på den är på sätt och vis också samhällsfarligt.
