Mikael Hermansson: Vad hade hänt om politikerna valt ett annat tåg?

”Den av Trafikverket föreslagna fördelningen på åtgärder inom ramen för tilldelade medel dels för utveckling, dels för vidmakthållande av vägar respektive järnvägar, är utformad så att den i så stor utsträckning som möjligt ska bidra till att uppnå syftet såväl avseende de transportpolitiska målen som de mål och ambitioner som regeringen i övrigt tagit upp, däribland tillgänglighet, klimatmålen, vidgade arbetsmarknadsregioner, regional utveckling, sammanhållningen i landet och Sveriges konkurrenskraft.”

En helgardering. Etta, kryss, tvåa. Allt väsentligt ska med, vilket naturligtvis är den enda tänkbara utgångspunkten för en nationell plan som omfattar 799 miljarder kronor; detta är ingen lek med ord och inget som ska präglas av luftiga förhoppningar och ljusblå drömmar.

Men det är samtidigt ett dokument som ska läsas ”underifrån”, så nära den lokala vardagen som möjligt, för att bli verkligt intressant. Samhällsplanering värd namnet börjar där, i insikten om att i transportsystemet ”behöver gång- och cykelvägar, vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser samspela och komplettera varandra för att möta samhällets behov”. Så hellre än att vädra besvikelsen över att fixeringen vid en ny stambana för höghastighetstrafik mellan Göteborg och Stockholm lagt och fortsätter lägga en död hand över centrala delar Borås, tar jag den nationella planens intentioner på orden om vad som verkligen kan kallas för samhällsnyttiga infrastruktursatsningar.

Det som nu sker längs Viskadalsbanan ger omedelbar samhällsekonomisk effekt men kostar en bråkdel av en bråkdel av vad slutnotan för ”supertåget” – med mycket begränsad klimat- och samhällsekonomisk nytta – mycket väl kan landa på. När den stora renoveringen av den gravt eftersatta banan är klar går det att förutom pendlingstrafik i högre fart också att köra fullstora godståg. Det senare ger nyttotrafiken fler möjligheter att kringgå stopp och haverier på stambanan. Det öppnar också för nya möjligheter för gods att utan att köra in i Göteborg nå Västkustbanan och närliggande hamnar.

Trafikmiljön i Rydboholm och Viskafors kan säkert bli bättre, men utgör likafullt en bra illustration av vad detta med ”samspel” och ”komplettering” innebär. Med mindre än 50 meters bredd löper järnvägen, Varbergsvägen och den kommunala cykel- och gångbanan sida vid sida. Samhällsnyttan är uppenbar, de lokala kommunikationerna spelar störst roll i vardagen.

Den omöjliga frågan måste likafullt ställas: Hade vi idag rest annorlunda mellan Västsveriges två största städer om den politiska viljan i Borås från allra första början hade fokuserat det som var lokalt relevant – istället för att drömma om en gräddfil till Stockholm?

Svaret? Tja … Att döma av vad som hänt under de senaste 35 åren skulle det knappast ha kunnat gå så värst mycket sämre.