Anela Murguz: Vad gör vi när medelklassens barn lockas av kriminalitet?
Det finns två sidor i den svenska debatten om gängkriminalitet. Antingen hör du till de som anser att socioekonomiska förklaringar väger tungt. Därför ser du fler sociala insatser som en lösning på kriminaliteten. Eller så hör du till den sida som ser kriminalitet som ett val som den enskilde gör. Då brukar man landa i att det är skärpta straff som behövs.
Men som så ofta finns sanningen någonstans däremellan. Sämre socioekonomiska förutsättningar gör människor mer sårbara för att begå brott, men i slutändan är det mycket riktigt ett val. Och skärpta straff behöver kombineras med förebyggande åtgärder för att både svara mot de som begår brott och för att i framtiden hindra fler människor från att börja ägna sig åt brottslighet.
Det gör att en tredje dimension – den som betonar det sociala – faller mellan stolarna. På senare tid har utredare och poliser berättat hur det har skett ett skifte i gängkriminalitetens värld. Ungdomar från socialt utsatta områden, som begår brott av främst ekonomiska skäl, har fått sällskap av en helt ny grupp: barn till den välbärgade medelklassen som växt upp under trygga uppväxtförhållanden och som teoretiskt sett borde vara välrustade för att motstå en kriminell livsstil.
”De allra flesta tonåringar kan i dag, om de vill, få en väldigt god insyn i den kriminella livsstilen genom sina telefoner.”
I Expressens podd Krimrummet berättar exempelvis utredaren Lolo Mohageb hur han ledde en utredning mot en tonårig pojke som värvade vänner till uppdrag för det kriminella nätverket Foxtrot. Uppdragen handlade om allt från vapentransporter till kidnappningar och skjutningar. Det som stack ut var den misstänktes ordnade hemförhållanden och närvarande föräldrar och syskon.
Det blir av allt att döma vanligare med medelklassbarn som söker sig till gängen. Det vittnar även Stockholmspolisen Josefin Ristmägi om till DN (3/1). Enligt henne lockas de antingen in i det eller så blir de tvingade till det. Men alldeles oavsett är det till gängens fördel, eftersom de på så sätt får tillgång till ungdomar som normalt sett inte hamnar under polis och socialtjänsts radar.
En gissning till varför det ser ut så är det som började som en subkultur med gangsterrap som successivt vuxit sig till en ungdomskultur. De allra flesta tonåringar kan i dag, om de vill, få en väldigt god insyn i den kriminella livsstilen genom sina telefoner. Och uppenbarligen finns det tillräckligt många som dras till den, vilket motiverar insatser från samhället.
Men det kommer varken skärpta straff eller förebyggande åtgärder att bita mot. Därför är det beklagligt att det fortfarande pratas om rekrytering av barn till gängen när det i själva verket handlar om socialisering. Det som i stället behövs är en motrörelse där sunda värderingar och goda handlingar premieras framför en fasad av fejkad lyx.
