Eklund: Vad bråkar de om, egentligen?
Diskussionen har pågått i över ett år, och accelererade efter det bestialiska mordet på den franske katolske prästen Jacques Hamel i slutet av juli. Då startades facebookgruppen #mittkors, bland annat av prästerna Helena Edlund och Annika Borg, i syfte att visa solidaritet med ”världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag”.
Absolut, som kristen ska man förstås kunna bära ett kors som symbol för den kristna allomfattande kärleken man bekänner sig till. Men att göra det till en profilerad rörelse i en tid av starka religiösa spänningar är att krafsa i mörka hörn efter fungerande sätt att blåsa under de spänningarna.
Borås Tidning uppmärksammade i en ledare den 10/8 med rubriken ”Gränsen går inte vid korset” den debattartikel i DN som företrädare för de tre stora religionerna undertecknade (Anders Arborelius, katolsk biskop, Antje Jackelén, Svenska kyrkans ärkebiskop, Mahmoud Khalfi, ordförande i Sveriges imamråd, Nadia Marhri Lodin, vice ordförande för Sveriges muslimska råd och Ute Steyer, rabbin i Stockholms judiska församling):
” … det viktigaste med artikeln är att den är ett initiativ i rätt tid. Det finns krafter i det svenska samhället som hellre än dialog vill se en kulturkamp mellan kristna och muslimer. Ty en sådan kamp – i själva verket en politisk strid som förs med religiösa förtecken – har bara förlorare.”
Och Antje Jackelén redogjorde, väldigt detaljerat, redan för ett år sedan, även det i DN, om hur Svenska kyrkan arbetar mot förföljelse av kristna. Men hon skrev också:
”Det händer att stöd för kristna ställs i motsats till hjälp för utsatta människor av annan tro. Eller att hjälpen till utsatta ställs emot vårt arbete med klimatfrågorna. Sådana motsatser är dock inte förenliga med att följa Jesus. Genom dopet finns det ett särskilt band kristna emellan. Men just dopets kallelse till ett liv i tro och kärlek betyder också att engagemanget för utsatta människor inte kan villkoras utifrån trostillhörighet.”
Glasklart och inte mycket att bråka om egentligen, eller hur? Mitt kors-konflikten saknar helt enkelt rimliga proportioner. Det beror på att den egentligen handlar om en större och mer svårhanterlig konflikt – är Svenska kyrkan alltför politiserad? Det är ingen slump att mitt kors-initiativet kommer från högerhåll – nämnda Annika Borg är en profilerad högerskribent och Helena Edlunds tidigare samröre med SD har uppmärksammats i flera sammanhang.
Striden om Svenska kyrkans eventuella politisering tog sin början redan under KG Hammars tid som ärkebiskop. Han placerade Svenska kyrkan mitt i samhällsdebatten, och Antje Jackelén har fortsatt att verka på samma sätt. Det agerandet bryter mot en konservativ politisk linje som ser kyrkan som en gammal möbel i finrummet, som helst bara ska stå där och utstråla trygghet och tradition. Den ska för allt i världen inte tycka något som på minsta sätt kan tolkas politiskt.
Men det ska den förstås. Att diskutera samhällets utveckling ur ett kristet trosperspektiv är något som Svenska kyrkan inte alltid har vågat sig på – men som den har både en potential och en skyldighet att göra. Och det är precis så som Svenska kyrkan kan bevara sin relevans idag; att inte dra sig undan en öppen dialog hur vårt samhälle ska bli bättre, att föra fram de skiftande tolkningar av tron som ryms i en så stor kyrka som den svenska och låta de möta varandra – och världen utanför kyrkan. Sedan kan de tolkningarna i sig uppfattas som både vänster- och högerpolitiska. Men att försöka fösa in kyrkan i en förment entydig politisk fålla är både felaktigt och kontraproduktivt och leder egentligen bara till att en av våra viktigaste samhälleliga krafter marginaliseras.
Så lägg mitt kors-striden åt sidan och fokusera på det som är väsentligt – hur ska Svenska kyrkan bli en mötesplats för alla de som vill vara med och påverka samhällsbygget ur ett troende perspektiv, bortom snäva vänster-högertolkningar? Det är dags att kliva upp ur skyttegravarna.
