Uteslut inte en vårdförmedling
Vårdköer har ökat de senaste åren och coronakrisen har gjort att delar av sjukvården överbelastats ytterligare. Många behandlingar och operationer har fått ställas in eller flyttas fram. I nuläget väntar över hundra tusen patienter på vård.
I augusti meddelade regeringen att de ska tillsätta en nationell delegation för att hantera köfrågan. Delegationen ska bistå Sveriges 21 regioner med att planera hur köerna kan kortas. Därtill läggs ytterligare tre kömiljarder. Men det är långt ifrån tillräckligt.
Under tisdagen höll Kristdemokraterna en presskonferens där de presenterade förslag för att korta vårdköerna. Även om det till synes var tänkt att relatera till budgetdebatten var merparten av presentationen tillägnad strukturella förslag om väntetiderna i vården.
KD vill att de 21 regionerna ska skriva ett samverkansavtal om en nationell vårdförmedling. Förmedlingen är tänkt att erbjuda vård i andra delar av landet där det finns operationstid för de som väntat längre än de 90 dagar som den lagstadgade vårdgarantin redan satt som gräns på väntetid.
I början av sommaren efterfrågade Läkarförbundet en nationell väntelista för att korta köerna och möjliggöra för en effektivare resurshantering inom vården. Såväl SKR som Socialminister Lena Hallengren (S) var dock skeptiska till förslaget. Vården ska även i framtiden skötas av regionerna själva.
Om garantins ord ska bli verklighet räcker det inte med att statliga utredare filar lite på regionernas planer. Mer kommer behövas.
Hallengren pekade på att det redan idag finns möjlighet att söka vård om vårdgarantin inte hålls. Men på grund av skilda regler för hur remisser fungerar och informationsbrist är det i praktiken nästan omöjligt för patienter att själva ta initiativ till att söka vård där det finns kortare väntetid.
En förmedling är inte dock inte utan problem. Utöver administrativa kostnader uppstår en fråga om hur vårdkostnaderna ska delas mellan regioner. Förutom avgifter som patienter betalar är sjukvårdens kostnad framförallt utsprid på regionens skattebetalare. Ökad rörlighet mellan regionernas vård riskerar att i det föreslagna systemet göra att kostnaderna sprider sig utanför nuvarande ekonomiska ramar.
Det är inte utan hinder eller fallgropar. Men regeringen borde inte utesluta strukturella förändringar för att förbättra resursfördelningen i vården och korta köerna. Mer information till patienterna om läget på andra håll borde inte vara omöjligt att delge.
Regeringens nationella delegation ska titta på hur samverkan kan förbättras. De borde då också titta på förutsättningarna för att patienter ska kunna utnyttja sin rätt att söka vård i hela landet. En nationell kö eller förmedling kan då inte på förhand uteslutas.
