Urholkad alliansfrihet
Både från svenskt och amerikanskt håll räknade man under kalla kriget med understöd från Nato i händelse av ett sovjetiskt anfall. Officiellt gick Sverige en balansgång som gjorde det nödvändigt att avskärma sig från USA samtidigt som man inte ville väcka Kremls vrede.
Det födde en undfallenhet gentemot det kommunistiska Sovjetunionen som bland annat tog sig uttryck i att regeringen Carlsson väntade in i det sista med att erkänna våra baltiska bröders rätt till frihet. Under 1980-talet framställdes Sverige som en tredje, och bättre, väg än det kapitalistiska USA och det kommunistiska Sovjetunionen. Det demokratiska USA placerades därmed i sa mma fålla som en av de hårdaste diktaturerna.
Nu för tiden samstämmer paragrafen ännu mindre med hur det ser ut på fältet. Sveriges förhållande till Nato slutar strax före förhandlingsbordet, annars samarbetar vi med försvarsalliansen på alla tänkbara sätt. De flesta soldaterna i de svenska utlandsstyrkorna agerar under Nato-befäl och vi upplåter vårt territorium för alliansens övningar. Det är dessutom långt ifrån otroligt att Jas 39 Gripen inom några år kommer att levereras till Nato-landet Norge.
Men Sverige kommer inte att delta i Natos snabbinsatsstyrka tillsammans med Finland som utrikesminister Carl Bildt pläderat för. Det har försvaret tydligen inte råd med. Försvarsminister Sten Tolgfors håller hårt i pengarna, uppbackad av finansdepartementet.
Stödet för den alltmer omfattande Atlantpakten växer även i den svenska opinionen, ungefär en tredjedel är för svenskt medlemskap medan en knapp majoritet är emot. Numera handlar det dock inte bara om axeln från Nordamerika över Atlanten till Västeuropa. För den som är uppvuxen under det kalla kriget känns det overkligt att de 26 medlemsstaterna samlats i rumänska Bukarest och därtill i Nicolae Ceausescus väldiga skrytbygge ”Folkets hus”.
Det är ett tecken på det nya Nato och på att alliansen förskjutits österut. Baltstaterna är redan medlemmar liksom stora delar av Östeuropa. Albanien och Kroatien har fått klartecken om att inleda förhandlingar medan det lär dröja innan Georgien och Ukraina släpps in i tryggheten.
Den säkerhetspolitiska kartan har ritats om totalt sedan början av 1990-talet medan Sverige fortsatt håller fast vid en doktrin som är totalt urholkad.
Ledarredaktionen
