Kajsa Kettil: Upp till bevis för Ulf Kristersson
Det var troligtvis en kombination av ansvarskänsla och självbevarelsedrift som fick Magdalena Andersson att meddela sin avgång på onsdagskvällen. När så gott som alla valdistrikt hade räknats var mandatfördelningen 176 för Ulf Kristerssons (M) sida och 173 för hennes rödgröna sida. När hon nu går till talmannen för att be om att bli entledigad slipper hon falla i den obligatoriska statsministeromröstning som annars skulle äga rum i samband med att riksdagen öppnar om knappt två veckor.
Anderssons agerande visar på respekt för uppdraget, och det är ett styrkebesked för den svenska demokratin att maktskiftet sker ordnat och odramatiskt. Låt oss uppskatta det, men inte ta det för givet.
Naturligtvis kunde hon inte låta bli att leverera ett och annat nålstick mot sina politiska motståndare under pressträffen. Magdalena Andersson verkar ha uppfattningen att den nuvarande regeringen har lyckats med det mesta under sina åtta år vid makten, och hon signalerade att nästa regering kommer till ett dukat bord eftersom regeringen (underförstått hon själv under alla år som finansminister) såg till att spara i ladorna under de goda åren.
Två saker har hon dock helt rätt i; motståndarlaget har vunnit, och det är viktigt att en ny regering så snart som möjligt kan tillträda. Alltför många uppgifter ligger framför politiken för att partierna i Sveriges riksdag ska sjabbla bort dyrbar tid genom att kräva sitt förstahandsval till regering.
”Det är ett styrkebesked för den svenska demokratin att maktskiftet sker ordnat och odramatiskt. Låt oss uppskatta det, men inte ta det för givet.”
Det kommer att krävas kompromisser för att en statsminister ska kunna snickra ihop en regering. Och inte bara en regering, förresten, utan en regering som håller över tid.
Det sätter stor press på Ulf Kristersson, som med största sannolikhet får uppdraget av talmannen att sondera möjligheterna att bilda regering.
En sådan förutsätter att både Sverigedemokraterna och Liberalerna blir tillräckligt nöjda för att släppa fram Kristersson. Hur ett socialliberalt och ett nationalkonservativt parti ska vara tillfredsställda samtidigt är hittills en gåta. SD är tydliga med att de bara släpper fram en moderat statsminister i utbyte mot en rejäl portion sverigedemokratisk politik, något som blir mycket svårsmält för L.
Att bli statsminister är dock inte Kristerssons största utmaning, utan bara hans första. För om han lyckas inta Rosenbad återstår inte enbart att leverera på viktiga områden som att minska gängkriminalitet, ro iland Sveriges Nato-medlemskap, kapa vårdköer och stärka försvaret – han måste samtidigt navigera på ett minfält där SD eller L plötsligt kan explodera.
Kort efter statsministerns avgångsbesked meddelade Ulf Kristersson att han vill samla, inte splittra, och att även stora problem går att lösa.
Det är ett uttalande som förpliktigar.
Frågan är hur det ska gå till. Måtte han ha svaret.
