Kajsa Kettil: Upp till bevis för EU om solidaritet till ukrainare på flykt

Det relativt snabba beslutet är resultat av en ny förmåga hos unionen att ena sig kring viktiga frågor. Det är utmärkt. För hittills har kombinationen EU och migration mest påmint om den splittring som skapades under flyktingströmmen från främst Syrien för sju år sedan. Meningsskiljaktigheterna utvecklades dessvärre till en klyfta under åren som följde, till stor del på grund av att länder som Ungern och Polen har gått i en alltmer auktoritär riktning. Förutom att minska rättsväsendets och akademins oberoende har fria medier antingen tagits över av staten eller satts under hård press att inte rapportera om sådant som den styrande makten ogillar. I synnerhet Ungerns Viktor Orban har, trots landets blygsamma mottagande av asylsökande, målat ut invandrare som hot mot landet.

Nu är ju skyddsbehovet detsamma för den som flyr ett krig i Mellanöstern som den som flyr ett krig i Europa. Och det kan vara på sin plats att påminna om att de flesta som tvingas lämna sina hem antingen blir internflyktingar eller hamnar i något av länderna i närområdet. Påståendet att de flesta söker sig till Europa stämmer därmed inte. De länder som i förhållande till sin storlek har tagit emot störst andel av världens flyktingar är Libanon, följt av Jordanien och Turkiet, enligt siffror från tankesmedjan Fores sajt migrationsinfo.se.

Samtidigt är det ett faktum att en stor andel av flyktingarna från Mellanöstern som under 2015 och tiden därefter tog sig till Europa sökte sig vidare till Sverige och Tyskland. Att många människor kom under kort tid innebar i det korta perspektivet en utmaning att hitta bostäder och erbjuda ett drägligt liv. Med tiden kom utmaningarna i stället att handla om en lyckad integration där de nyanlända både känner sig välkomna och lär sig så pass bra svenska att de kan arbeta och försörja sig själva.

Under flera år hamnade mycket fokus i den offentliga debatten på dessa integrationsproblem. Situationen ska varken förminskas eller blåsas upp. Men BT:s ledarsidas hållning har i alltsedan Tore G Wärenstam satte den politiska linjen varit att människor i nöd ska erbjudas hjälp. Den linjen gäller fortfarande.

Det var rätt av Sverige, och Tyskland också för den delen, att erbjuda uppehållstillstånd till de migranter som hade asylskäl under den förra flyktingvågen. Enligt samma princip var det skamligt att så många EU-länder smet från sin del av ansvaret.

Nu får de dock en chans att bättra sig. Och mycket tyder på att medlemsländerna sluter upp i solidaritet med det ukrainska folket. Inte minst Polen har visat vad det i praktiken innebär att öppna sina hjärtan. Och givmildheten märks även i Sverige och Sjuhärad. I början av veckan fylldes Polska delikatessbutiken i Borås av kassar med kläder och förnödenheter för vidare transport till gränsen mellan Polen och Ukraina (BT 1/3).

Det är ju dit många ukrainare söker sig, och fler väntar. Det nya massflyktsdirektivet ger också ukrainarna möjligheten att välja vilket EU-land de vill bo i under tiden som kriget pågår. Det kan innebära en stor påfrestning på det polska samhället, som trots människors imponerande initiativ att erbjuda hjälp till slut kommer att nå en gräns.

I direktivet ingår att ett land som tar emot många flyktingar då kan be övriga medlemsländer om hjälp, men en svaghet i överenskommelsen är att det är frivilligt att stötta det aktuella mottagarlandet.

Det innebär att EU:s solidaritet åter sätts på prov. Kanske känns det lätt i dag när kriget just har brutit ut och allt det fasansfulla ännu inte har blivit vardag. Över en miljon har redan korsat gränsen mot frihet, men vad väntar de miljoner människor som följer om kriget fortsätter?

Det bör medlemsländerna planera för redan i dag. Bara en enda person skulle glädjas åt EU-tjafs om vems tur det är att ta emot ukrainare på flykt: Putin. Den glädjen ska han inte få uppleva.