Kajsa Kettil: Ulricehamn – kommunen som trimmar kroppen men inte kunskapen
Sällan uppskattar jag Ulricehamn lika mycket som när jag glider fram i friluftsanläggningen Lassalyckans skidspår eller när jag skjutsar ett barn till träning och ser hur hela området sjuder av aktivitet en vanlig vardagskväll.
Det stora aktivitetsutbudet och de korta avstånden är bland det bästa med den här lilla staden. Om vi pratar fysisk aktivitet, alltså. Och det behöver vi göra, för både barn och vuxna rör sig generellt för lite. Därför får varje promenad till jobbet, varje idrottslektion, spontanlek i skogen och uppstyrd träning betydelse.
Det bör även fortsättningsvis prioriteras. Men vad är en hälsosam kropp om inte intellektet får sitt, rentav själen om vi tillåter oss att bli lite djupa?
Nu har ju motion även positiva effekter på det mentala måendet, kanske ska tilläggas, men ni förstår nog vad jag menar.
Planerna på ett nytt stadsbibliotek i Ulricehamn har pågått i decennier. De nuvarande lokalerna sågs som en tillfällig lösning redan på 70-talet, och genom åren har det rapporterats om dålig inomhusmiljö i det så kallade Nämndhuset. Hinkar får tas fram vid kraftigt regn för att samla upp vatten, svart gegga samlas på väggarna i källaren. Personal vittnar om hälsoproblem som de kopplar till inomhusmiljön.
Och ingenting händer. Eller ja, det har varit en massa turer kring planerna på ett nytt bibliotek, men av någon anledning hamnar de alltid i en återvändsgränd. Det senaste decenniet har det planerats för ett biblioteksbygge vid Ica tornet mitt i centrum. Miljoner av kommuninvånarnas skattekronor har östs ner i projektet. Men nyligen stod det klart att en majoritet av partierna i fullmäktige inte längre stödjer projektet. Då fick personalen på stadsbiblioteket nog, och biblioteket tvingades hålla stängt två dagar. Reaktionen är fullt förståelig med tanke på att medarbetarna – som sliter hårt med att erbjuda invånarna inspirerande biblioteksbesök i de befintliga lokalerna – i åratal har pendlat mellan hopp och förtvivlan över utsikterna till en vettig arbetsmiljö.
Ulricehamns Tidnings chefredaktör Henrik Erickson beskrev de senaste tio årens händelser i en krönika (UT 11/3). Han har även uppmanat kommunen att dra igång ett snabbspår för att besluta om var och hur det nya biblioteket ska byggas.
Det är ett utmärkt förslag. Men politikerna bör ha i åtanke att det nu inte handlar om vidlyftiga tankar som mynnar ut i en satsning de kan skryta om här och nu men som inte blir verklighet förrän om många år. Nu handlar det om tidsoptimering och skademinimering, om att återfå medborgarnas tillit. För det är naturligt om kommuninvånarna känner minskat förtroende för lokalpolitikerna efter decennier av milt uttryckt tafflig hantering. Och då handlar det inte enbart om slöseriet med de skattepengar som i och med det slopade projektet nu går upp i rök. Det rör sig inte heller bara om avsaknaden av ett stadsbibliotek i vettiga lokaler. Förtroendet handlar även om hur de folkvalda ser på kommunen som en plats att leva och utvecklas på.
”Vad är en hälsosam kropp om inte intellektet får sitt, rentav själen om vi tillåter oss att bli lite djupa?”
Låt oss göra ett tankeexperiment: Ett par i 30-årsåldern med två små barn funderar på att flytta till en kommun där familjelivet är smidigt, där förskola, skola, jobb, service och meningsfulla fritidsaktiviteter finns en cykeltur eller en kort biltur bort.
Borde vi rekommendera dem att flytta till Ulricehamn? Om enbart idrott lockar är svaret ja. För här finns en tradition både från kommunen och det privata näringslivet att satsa på längdskidor, fotboll, hockey med mera. Om familjen däremot söker ett bredare utbud där inte bara muskler utan även kunskap kan växa, då är det säkrast att flyttlasset går någon annanstans. För även om många lärare sannolikt gör sitt yttersta för att uppmuntra eleverna till förkovran visar statistiken att högre studier attraherar färre än genomsnittet. Enligt statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, pluggade knappt en av tio ungdomar från kommunen vidare på högskola inom ett år efter studenten. Det innebär att Ulricehamn hamnar näst sist på en lista över 177 deltagande kommuner (UT 4/1).
En bygd med småföretagare har många styrkor. Att civilsamhället stöttas är en av dessa, och tack vare både företag och privatpersoner finns mycket att välja på för den som gillar föreningsidrott. Men tänk om det lokala näringslivet var lika engagerat i biblioteksfrågan som den tidigare utvecklingen av Lassalyckan. Och tänk om kommunen hade politiker som insåg att en attraktiv kommun behöver ett stadsbibliotek värt namnet. Då kanske det där paret i tankeexperimentet skulle välja Ulricehamn.
