Kajsa Kettil: Ukraina är värt att vinna Eurovision ända tills de vinner kriget
Det finns – oaktat de eventuella musikaliska kvaliteterna – minst två fördelar med att Kalush Orchestra vann Eurovision förra året. Det första är att det gav uppmärksamhet till Ukraina kort efter krigsutbrottet, och det andra är att det ger uppmärksamhet även i år. För trots att väst har skickat mycket stöd är det tydligt att de ukrainska styrkorna behöver mer militärt materiel för att mota bort angriparen Ryssland.
Samtidigt som ukrainska soldater kämpar vid fronten sker på lördagskvällen en betydligt trevligare europeisk batalj: finalen av Eurovision song contest.
Det säger sig självt att årets final inte kan hållas i Kiev. Lika självklart är det att andrapristagaren Storbritannien agerar värd. I samband med veckans två semifinaler i Liverpool har det snackats mycket om Sveriges och Finlands bidrag; blir det nordisk seger med svenska Loreen eller finska Käärijä? Det är så klart kul att Sverige är segertippat, men ännu mer välkommet är det att så mycket fokus ligger på Ukraina.
President Volodomyr Zelenskyj är dock inte helt nöjd. Han hade hellre sett att finalen arrangerades av något av Ukrainas grannländer Slovakien eller Polen, och är även missnöjd över att han nekas att hålla ett tal under finalen. Motiveringen från Europeiska tv- och radio-unionen är att tävlingen är ”ett underhållningsprogram med strikta riktlinjer och principer som har varit etablerade sedan starten”.
Det är visserligen rimligt att politiker ska hålla sig borta från själva Eurovision-scenen, men att tävlingen skulle vara opolitisk är rent trams. Det är uppenbart att Eurovision väcker känslor, och då ofta för annat än det rent musikaliska. Som exempel kan nämnas den 54:e upplagan av finalen som arrangerades i Moskva 2009, då kom bara 42 av de 43 ursprungliga deltagarna till start. Georgiens bidrag ”We don’t Wanna Put In” ansågs vara för politisk eftersom den upplevdes syfta till kritik mot Rysslands president Putin. Detta alltså året efter att Ryssland hade invaderat Georgien. Europa accepterade Putins kleptokratiska fasoner och bannlyste det georgiska försöket till en fredlig protest.
De som hävdar att musiktävlingen inte har något med politik att göra, och som därmed vill utestänga alla uttryck för politiska åsikter, kan behöva en påminnelse: Eurovision song contest bildades som ett fredsprojekt 1956. Hoppet i efterdyningarna av andra världskriget var att en gemensam musiktävling skulle knyta länderna närmare varandra och göra det lättare att gå vidare.
”Europa accepterade Putins kleptokratiska fasoner men bannlyste det georgiska försöket till en fredlig protest.”
Med tiden helades relationerna även mellan före detta fiender. Tävlingen fick mer och mer uppmärksamhet, och våren har blivit en tid för mellofans i alla åldrar att med eller utan glitter och paljetter samlas kring tv:n eller i arenor runtom i Europa. En av fördelarna med spektaklet är att det stärker gemenskapen både inom och mellan nationer. Många minns stoltheten över att vara svensk de år Abba, Carola, Loreen och Måns Zelmerlöv kammade hem hela tävlingen, och faktum är att Sverige är det land som har näst flest segrar.
Personligen har jag svårt för rapinslaget och det hysteriska flöjtandet i förra årets vinnarlåt ”Stefania” och skulle inte komma på tanken att lyssna på låten för nöjes skull. För fredens, frihetens och demokratins skull kan jag däremot stå ut med vilka toner som helst.
