Anela Murguz: Tyvärr, men Alex Schulman har rätt om ”Party-Uffe”
Få lär ha missat att statsminister Ulf Kristersson (M) nyligen fyllde 60 år. Det firades med en uppmärksammad och kritiserad privat resa till Sydamerika under mellandagarna, som han själv delgav på sin Instagram. Främst meningsmotståndare ifrågasatte lämpligheten i att åka iväg nio dagar med tanke på rådande säkerhetsläge medan andra tyckte att även en statsminister måste få kunna koppla av några dagar med familjen.
Nu fortsätter firandet. I helgen hölls en privat fest på Sagerska palatset som statsministern själv stod för. Men på onsdag väntar en större mottagning i Rosenbad som till övervägande del betalas av regeringskansliet – alltså skattebetalarna. På gästlistan över de inbjudna finns förutom partikamrater och ministrar även oppositionspolitiker, högt uppsatta myndighetschefer, banktoppar och ett antal representanter från civilsamhället.
Det är många som reagerar över ett så stort firande – över 350 personer är inbjudna – i en tid då de allra flesta svenskar kämpat mot en inflation, höjda matpriser och stigande boräntor. Det är sett ur det perspektivet förståeligt att firandet sticker i ögonen på många, men det finns också ett imageproblem.
I dagarna har det påmints om att även tidigare statsministern Stefan Löfven firades när han fyllde jämnt. Men då glömmer man att det knappast är första gången som just M-ledarens festligheter skapar rubriker. I somras uppstod en debatt efter att Kristersson bjudit in till ett mingel i samband med Pride i Stockholm om lämpligheten i att journalister deltar på dessa, vilket denna ledarsida ställde sig kritiskt till även då.
Det bjuder onekligen in till epitet som DN-krönikören Alex Schulman använde sig av i veckan – Party-Uffe. Man kan därför inte låta bli att undra om det inte finns personer i statsministerns stab som börjar ana vilken bild som håller på att sätta sig av statsministern. Regeringskansliet vill inte delge vad notan för festen landar på. Gissningsvis är det sett till totalen inte en summa som lär lamslå skattebetalarna, men det är inte själva kostnaden som skaver – det är symboliken.
Att försvara sig med att även Löfven hade en mottagning när det begav sig är en aning tondövt, och det av tre skäl. För det första hade Löfven inte en finansminister som förberedde svenskarna på en ekonomisk vinter. Inte heller en minister för civilt försvar som för bara någon vecka sedan uppmuntrade befolkningen att preppa inför ett eventuellt krig. För det andra var Löfvens 60-årsfirande betydligt mer avskalat. Och för det tredje kan det vara så enkelt som att kraven är högre på en borgerlig statsminister eftersom borgerliga politiker brukar vara de som påminner om vikten att hålla hårt i skattebetalarnas pengar.
Det betyder inte att man missunnar statsministern ett ordentligt firande. Men nog gör medborgarna rätt i att höja på ögonbrynen när det bekostas med deras pengar.
