Erik Thyselius: Tysk omvändning i snigelfart
Nyligen tog förbundskansler Olaf Scholz (SPD) emot Kinas premiärminister Li Qiang i Berlin. Med på resan var många andra ministrar och höga tjänstemän. Det här var första gången sedan coronapandemin som just det här speciella formatet, infört av den förre förbundskanslern Angela Merkel för flera år sedan, kunde genomföras fysiskt.
Erik Thyselius
är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.
Kontrasterna mellan då och nu kunde inte vara större. Förra gången träffades deltagarna virtuellt. Ingen visste ännu riktigt hur pandemin skulle sluta. Merkel var fortfarande kansler. Tonen från Berlin underdånig. Hoppet från tysk sida att få igenom det hårt kritiserade investeringsavtalet med Peking levde fortfarande. Under denna avlägsna era försvårade Merkel också EU:s arbete att ta fram en gemensam Kinastrategi. Peking kanske var ”partner” och ibland ”konkurrent”, men aldrig ”systemrival” i den förre kanslerns ögon (WELT 19/6).
I dag är världen en helt annan. Efter Putins fullskaliga invasion av Ukraina tvingades Scholz att inleda Tysklands beryktade ”Zeitenwende”. Pekings utfall mot sina grannländer i allmänhet och Taiwan i synnerhet har blivit allt hätskare. Kommunistpartiets nakna maktanspråk går inte längre att förneka. Idén om ”Handel durch Wandel” är stendöd. Liksom EU:s redan då illa omtyckta investeringsavtal med Kina.
Den tyska regeringen ser också helt annorlunda ut. Olaf Scholz (SPD) måste samsas med juniorpartierna liberala FDP och De Gröna. Framför allt den gröna utrikesministern Annalena Baerbock står för en betydligt mer värderingsdriven utrikespolitik. I den nyligen publicerade nationella säkerhetsstrategin, den första någonsin, ingår numera även begreppet ”systemrival”.
”Genom så kallad ”de-risking” vill Berlin, likt EU i stort, minska handelsberoendet från Kina.”Erik Thyselius
Det tyska beroendet av rysk gas visade också plågsamt tydligt hur sårbart Tyskland var av ett enskilt land i händelse av en kris. Genom så kallad ”de-risking” vill Berlin, likt EU i stort, minska handelsberoendet från Kina. Staden Duisburg, som länge var ett slags skyltfönster för de tysk-kinesiska handelsrelationerna, har nu tvärvänt och ångrar det nära samarbetet med Peking (Kinamedia 24/5).
Samtidigt är det fortfarande Scholz som i egenskap av förbundskansler håller i taktpinnen. Att SPD, med industrin i ryggen, hemskt ogärna intar en tuffare hållning mot Kina än absolut nödvändigt är uppenbart. I höstas kom uppgifter om att SPD var oroliga för att den kommande Kinastrategin, som ska presenteras inom kort, riskerade att vara för hård mot näringslivet. De tyska börsjättarna fortsätter alltjämt investera rekordsummor i Kina.
En optimistisk tolkning är trots allt att riktningen går åt rätt håll. Om än väldigt långsamt.
