Kajsa Kettil: Två steg framåt och ett bakåt mot Nato
Veckan inleddes olyckligt för Sveriges statsminister. Nog har vi vetat att Socialdemokraterna har hållit fast vid mantrat att ”alliansfriheten har tjänat Sverige väl”, men det är anmärkningsvärt att hon så tondövt kan fortsätta att upprepa det trots att allt är förändrat.
Magdalena Andersson (S) förutsåg uppenbarligen inte att hennes uttalande – att en svensk Nato-ansökan skulle destabilisera läget ytterligare – skulle leda till starka reaktioner och internationell uppmärksamhet. I Finland börjar det tvivlas på att Sverige ens skulle hjälpa Finland vid en rysk invasion, och Anderssons kommentar ansågs ha ett så pass stort nyhetsvärde att Financial Times ägnade den en artikel.
Den senaste veckan har varit händelserik och tvetydig. Det är lätt att få känslan att vi tar två steg framåt och ett bakåt på väg mot det Nato-medlemskap Sverige så väl behöver. Den finske presidenten Niinistö mötte i fredags sin amerikanske kollega Biden, och de båda talade även med Andersson på telefon. Utgången blev löften om utökat försvarssamarbete. Sedan dess har de svenska statsministrarna träffats och hållit presskonferens, där finska Sanna Marin inte var lika kategoriskt negativ till ett framtida medlemskap i försvarsalliansen som Magdalena Andersson.
De tillhör samma socialdemokrati, men det har sina förklaringar att partiföreträdarna agerar så olika. Finland har relativt färska minnen av att bli invaderat, och är därför berett att anpassa politiken efter de säkerhetsmässiga omständigheterna. Hos dess ”fredsskadade” granne i väst är ideologiska principer uppenbarligen viktigare än en realistisk och solidarisk syn på situationen.
”Siffran är både väntad och symbolisk eftersom två procent är standard inom Nato.”
Visserligen har Socialdemokraterna i Sverige tagit flera beslut i rätt riktning. Hit hör bland annat defensiva vapen till Ukraina och sammankallandet av försvarsberedningen där övriga riksdagspartier deltar. På torsdagsmorgonen kom ytterligare ett besked som åtminstone dämpade omvärldens uppfattning att Sverige viker sig för Kreml: Svensk försvarsförmåga ska kraftigt förstärkas och uppgå till 2 procent av BNP.
Siffran är både väntad och symbolisk eftersom 2 procent är standard inom Nato. Dessutom finns det en majoritet för en 2-procentshöjning i försvarsberedningen som det hade varit svårt för S att motsätta sig.
En liten stund efter beskedet kunde därför hoppet börja spira: Nu var vi väl ändå närmare ett medlemskap? Men strax därefter var det dags för ännu en presskonferens, nu med den finske försvarsministern Antti Kaikkonen som sade att det ”kanske inte är rätt läge att skicka in en Natoansökan”.
Det har han ironiskt nog rätt i. För om Sverige envisas med att motarbeta ett medlemskap blir det svårt för Finland att ensam skicka in en ansökan. Det mycket nära försvarssamarbete som har växt fram mellan länderna förutsätter att vi går åt samma håll, och om Sverige säger tvärt nej tvingas i praktiken Finland att åtminstone avvakta med sin ansökan.
Det vore beklagligt. Uppenbarligen innebär den nya säkerhetsordningen efter Rysslands invasion av Ukraina en identitetskris för S. Men det brådskar att krisa klart. Rikets säkerhet är viktigare än Socialdemokraternas självbild.
