Kajsa Kettil: Tryggt att borgerliga ministrar för Sverige in i Nato

Även om Turkiets president Recep Tayyip Erdogan behärskar konsten att hålla korten nära kroppen och inte avslöja några känslor – förutom möjligtvis missnöje och likgiltighet – är det uppenbart att han njuter av att förhandla i överläge. Och det är just vad han har försökt att ägna sig åt sedan i maj förra året när den dåvarande socialdemokratiska regeringen lämnade in Sveriges Natoansökan.

Först var det 2023 års annalkande val som fick honom att söka anledningar att framstå som en ansvarsfull landsfader på hemmaplan. Där passade det perfekt med upprördhet över koranbränningar i ett land långt upp i norr. Det fick säkert en och annan väljare att glömma att den turkiska ekonomin hade körts i botten. Till skillnad från de flesta andra länder tacklades de ekonomiska osäkerheterna med sänkta räntor, vilket fick inflationen att skena och vanligt folk att få gräva djupt i plånboken för att överhuvudtaget ha råd med de mest basala matvarorna. Löken kom att bli en symbol för valet och människors missnöje.

Valet kom, oppositionen var starkare och mer enad än någonsin under de senaste två decennierna, men den sittande presidenten höll sig kvar vid makten. Och Natofrågan förblev olöst. Den svenska regeringen tycktes sitta stilla i båten utan att pressa på i onödan. Nu låg bollen snarare hos den amerikanske presidenten Joe Biden (och hans F16-plan) och Natos generalsekreterare.

Att statsminister Ulf Kristersson (M), utrikesminister Tobias Billström (M) och försvarsminister Pål Jonson (M) är angelägna om att Sverige ska träda in i försvarsalliansen har det dock inte gått att tvivla på. Då och då under det senaste året har kritiska röster hävdat att de framstått som lite för ivriga, och att detta har försatt Sverige i ett sämre förhandlingsläge. Kanske låg det något i det under regeringens första tid vid makten i höstas, men en sak går inte att förneka: I det långa loppet är det bättre med en regering som gärna lämnar allianslösheten bakom sig än en som närmast motvilligt skulle släpa sig in i Nato.

Egentligen räcker det att jämföra ett par uttalanden av den förra och den nuvarande försvarsministern. Några månader innan Sverige ansökte om medlemskap uttalade den dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist (S) de bevingade orden: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering.” Det fick han visserligen snart äta upp när hans chef till slut insåg att det efter Rysslands invasion av Ukraina inte fanns något alternativ än att ansluta sig till trygghetsklubben Nato.

Nu i veckan, ett par dagar efter Erdogans besked att Turkiet kommer att ratificera Sveriges ansökan, berättade den nuvarande försvarsministern i en DN-intervju (12/7) om sitt mångåriga engagemang för Nato. Redan 2006 deltog han i ett Natotoppmöte, då som inbjuden av Unga Atlantister som hade seminarium vid mötet i Riga. På en fråga häromdagen om han trott att Sverige skulle bli medlem 2023 svarade han:

”Det är något jag arbetat för hela livet.”

Så talar den som har förmåga att se den större bilden och värna hela västvärlden i stället för att enbart prioritera det egna landets, eller snarare partiets, intressen.

Om det blir medlemskap under sommaren eller senare i höst beror sannolikt på när Erdogan får besked att han får köpa de amerikanska stridsplanen. Den exakta tidpunkten är av mindre betydelse för Sveriges del. Och sedan, när den svenska flaggan har hissats vid Natohögkvarteret i Bryssel, börjar det riktiga arbetet med att integrera Sverige i försvarsalliansen.

Regeringens genuina ambitioner att både bidra till Nato och utnyttja dess fördelar kommer att, för att använda ett i säkerhetssammanhang välbekant uttryck, tjäna Sverige väl.