Kajsa Kettil: Transparens om skatter är inte politisk propaganda
På måndag inleds en utredning som inte borde behövas. Den ska undersöka om det borde bli obligatoriskt för statliga arbetsgivare att ange hur mycket av en medarbetares skatt som går till sociala avgifter som arbetsgivaravgifter. Nyheten presenterade regeringen på onsdagen, och på måndag sätter utredaren Karin Johansson igång. Hon är vice vd för Svenskt näringsliv, alltså en sektor som inte är tänkt att omfattas av en eventuell förändring.
I dag är det frivilligt för arbetsgivare att ange detaljerad information om skatten på de anställdas lönespecifikationer. Om utredningen landar i att det bör bli en skyldighet för myndigheter tolkas det förhoppningsvis som en uppmaning även för privata arbetsgivare. Det vore önskvärt, för mer transparens kring vad skattepengar går till och hur de används kan aldrig vara fel.
Det tycker dock Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg. På X, tidigare Twitter, sågar han regeringens initiativ: ”Nu ska din löneavisering användas för politisk propaganda. Inget förvånar längre”
Jo, vissa saker förvånar faktiskt. Det är faktiskt märkligt hur transparens om medborgarnas inkomster kan tolkas som politisk propaganda.
När civilminister Erik Slottner (KD) i P1 morgon fick frågan om förändringen är tänkt att få fler att rösta på de partier som vill sänka skatterna vänder han sig mot att det skulle vara syftet. I stället pekar han på det omoraliska i att vinna val genom att dölja och smyga undan skatter (SR 22/2).
”Det är faktiskt märkligt hur transparens om medborgarnas inkomster kan tolkas som politisk propaganda.”
Det gör han rätt i. Sverige har ett högt skattetryck internationellt sett. I gengäld får vi också mycket för pengarna – som välfärd i form av skola och vård efter behov – men om medborgarna ska känna hög tillit till statens hantering av våra inkomster behövs öppenhet om vart pengarna går. Att det ens kan väcka anstöt tyder på att det på vissa håll finns en uppfattning att alla pengar egentligen är statens och att statens fördelning inte ska ifrågasättas.
En sådan inställning riskerar att göra medborgarna passiva och det offentliga mindre sparsamma och effektiva med skattemedlen.
Om ökad kunskap leder till att svenskarna blir mer eller mindre positiva till att rösta på partier som förespråkar högre skatt ska vara osagt. Men det ökar kravet på makthavarna att motivera varför vissa skatter finns, hur nivån har bestämts och hur det gynnar vår gemensamma välfärd. Det rör sig alltså om fullt rimlig samhällsinformation, inte politisk propaganda.
