Sten Tolgfors: Inte ens Liberalerna kan ta en klyfta i två steg
Liberalerna vill ”i sakfrågor söka samsyn med riksdagens alla partier.” I praktiken betyder det att synen på samarbete med SD omprövas.
För det svåra är såklart inte för partier att komma överens i frågor där samsyn redan råder. Det svåra är att komma överens i frågor där partierna har fundamentalt olika uppfattningar. Finns samsyn, så kostar en överenskommelse inte någonting. Men i förhandlingar har en överenskommelse ett politiskt pris. Då tvingas partier ge och ta, för att nå en överenskommelse.
Liberalernas beslut innebär att partiet ska verka för en borgerlig regering 2022, även om den förutsätter stöd från SD. Men samtidigt säger Liberalerna att ”den typen av budgetsamarbete som vi i dag har inom Januarisamarbetet är inte aktuellt med varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet.” Partiet vill att ”Budgeten ska tas fram med de borgerliga partier som utgör regeringsunderlaget” och att: ”I stället kommer vi med integritet behöva forma också den ekonomiska politiken efter de majoriteter som parlamentariskt råder.” Det betyder i klartext en anpassning till SD:s syn redan när budgeten tas fram, för i riksdagen och dess finansutskott sitter som bekant SD.
”I förhandlingar har en överenskommelse ett politiskt pris”Sten Tolgfors
SD:s prioriterade frågor liknar Liberalernas – men SD har motsatt syn. SD vill kraftigt skära ner biståndet, ha totalstopp för migration, nedskärningar av integrationsåtgärder och se återvändande av tidigare invandrade. SD vill lägga om kulturpolitiken och se 90 miljarder kronor i ofinansierade bidragsökningar.
SD vill ha en politisk överenskommelse för att stödja en ny regering och partiets finanspolitiske talesman har sagt att man måste vara överens om budgeten i dess helhet för att kunna stödja den.
SD:s stöd kommer inte utan kostnad. Det skulle det inte göra för något parti. SD avvisar att ”vara stödhjul åt en regering som inte ger oss inflytande som står i proportion till vår storlek”.
Moderaterna har öppnat både för budgetförhandlingar och en politisk överenskommelse med SD. Det kan man diskutera, men det är tydligt att Liberalerna behöver förhålla sig till detta.
Det svåra är sannolikt inte att skapa förutsättning för att en ny regering ska kunna tillträda, för det krävs bara att en riksdagsmajoritet inte röstar emot den. Det svåra för en ny regering är att kunna verka över tid och forma majoriteter för avgörande politiska reformer.
SD vill byta regering och har intresse av att en ny kan formas. Men SD:s idé är inte att bli en del av det politiska ”etablissemanget” eller ”sjuklövern”, som ett stödparti blir, utan behöver framstå som oberoende och etablissemangskritiskt. Kraven för politiskt stöd lär därför inte minska över tid.
Frågorna om synen på en borgerlig regering och samverkan med SD besvaras inte med det Liberalerna hittills har sagt. Det är bättre att ge konsistenta besked från början. En klyfta – språnget från den ena till den andra sidan – kan inte tas i två steg.
