Mikael Hermansson: Tidöavtalet motverkar sitt uttalade syfte
Föga förvånande domineras Tidöavtalet av de fyra partiernas samsyn om migration och integration. Men när Sverigedemokraternas främlingsfientlighet möter Moderaternas och Kristdemokraternas anpasslighet och Liberalernas bryter alla sina röda linjer framträder en politik som Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet, på BT:s ledarsida i måndags kallade för ”både rasistisk och rasdiskriminerande”.
Mikael Hermansson
är tidigare politisk redaktör på BT.
Etiketterna är talande men för egen del nöjer jag mig med att konstatera, att vore de fyra verkligen intresserade av att nå framgång med exempelvis integrationen borde de inte ha kommit överens alls. Här motverkar Tidöavtalet sitt uttalade syfte.
Företrädare för FN:s flyktingorgan UNHCR, som måste betraktas som experter i frågan, vet sedan länge att sämre skydd, ökade kontroller, sämre familjeåterförening och större ovisshet – som är vad Tidöavtalet erbjuder – bara ger sämre integration. Alltså raka motsatsen till det som regeringspartierna och SD säger sig gemensamt vilja uppnå.
Även det rättspolitiska avsnittet kretsar kring ambitionen att framställa ”de andra” som förtjänta av en annan slags rättvisa än övriga samhället. Hur ska detta med återtagande av medborgarskap, anonyma vittnen, visitationszoner, angiverilagar, ”transitcenter” – läs deportationsläger – och fängelser utanför Sveriges gränser annars förstås? För att nu inte tala om den ”vandelsprövning” som bara tycks gälla den som är av utländsk härkomst.
Ett bra sätt för att värdera politiska förslag är att försöka se vilka praktiska konsekvenser de får för de som så att säga ska göra jobbet. Ta detta med Tidöavtalets skrivningar om att avskaffa tolkstöd i sjukvården: Vad innebär det för en läkares yrkesutövning att inte få göra sig förstådd, än mindre förstå vad patienten säger?
”Vad händer i förskolan när de tilltänkta angiverilagarna träder i kraft?”Mikael Hermansson
Här rör sig de fyra partierna dessutom på minerad mark. Nytillträdda sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson (KD) konstaterade kallt i Svenska Dagbladet häromdagen att det inte finns några lagliga möjligheter att ta bort rätten till tolk i sjukvården.
Annat går kanske inte lika lätt att avfärda. Vad händer i förskolan när de tilltänkta angiverilagarna träder i kraft? Vilken ordning ska gälla – ska pedagogerna först byta blöjor och sedan ringa polisen när de upptäcker att ett barn eller för den delen barnens föräldrar egentligen borde befinna sig på väg till ett av regeringens deportationsläger?
Slutligen utgår jag från att det är vanlig uniformerad polis som i slutändan får jobbet att jaga de som ska utvisas och inte ett ”sonderkommando” med särskilda befogenheter. Men frågorna blir inte annorlunda för det: Var går gränsen för jakten, när säger poliserna själva stopp? Vid klassrumsdörren, utanför vårdcentralen? Eller fortgår den ända in på förlossningsavdelningen, kemoterapin eller operationssalen?
Tidöavtalet väcker just så tillspetsade frågor; i normala fall skulle de riskera att stå i vägen för svaren.
Men vad är normalt numera?
