Kajsa Kettil: Sveriges försvar behöver fler som boråsaren Judy

”Man vill ju försvara sitt land, ge tillbaka till landet som har gett mig så mycket.”

Orden kommer från boråsaren Judy Abdelkareem, 18. Hon föddes i Egypten och kom till Sverige som nioåring. I en BT-intervju (8/8) berättar hon om sin förvåning när hon insåg att även kvinnor kan ingå i det svenska försvaret. Insikten ledde till att hon själv ville göra lumpen och bidra till Sveriges försvar. Under mönstringen visade hon tydligt sina ambitioner, och nyligen ryckte hon in som blivande lastbilsförare.

Judy Abdelkareems inställning är ansvarsfull och bör inspirera jämnåriga tjejer och killar. Det vore önskvärt om fler unga svenskar oavsett kön, bakgrund och intressen såg värnplikten och en yrkesbana inom militären som en del av sin framtid.

Tyvärr tycks en tillvaro inom försvaret vara främmande för många unga. Enligt Plikt- och prövningsverket uppger 38 procent att de inte kan tänka sig att göra värnplikt. Och det skiljer sig både mellan könen och mellan svarande med föräldrar födda i respektive utanför Norden. Bland unga med föräldrar födda utanför Norden svarade drygt hälften, 53 procent, att de inte kunde tänka sig att göra lumpen. Av samtliga i årskullen kunde 62 procent av männen tänka sig det men bara 39 procent av kvinnorna.

Det är för lite. I ett läge där totalförsvaret ska växa rejält för att leva upp till Natos förväntade 2 procent av BNP – och helst mer – måste fler unga ha en vilja att bidra. Ordet pliktkänsla är sannolikt främmande för många i en generation som växt upp i ett värnpliktsfritt land där lumpen mest har framstått som ett val för dem med ett specialintresse. Det förvånar inte, särskilt med tanke på att många av dagens 18-åringar har föräldrar som mönstrade när antalet värnpliktiga drogs ner.

Därför behöver dagens äldre generation upplysa den yngre om att tiderna har förändrats. När dagens omkring 5 000 värnpliktiga per år inom några år ska bli 8 000 och därefter öka till 10 000 behövs alltså fler starka, smarta och motiverade kvinnor och män i uniform.

Den tacksamhet som Judy Abdelkareem uttrycker i början av texten grundar sig i att hon fick möjlighet att komma till Sverige och skapa ett bättre liv här. Det visar på en medvetenhet och en mognad som få 18-åringar har. Men faktum är att Sverige skulle bli starkare om alla som växte upp här – oavsett om födelseorten är i eller utanför Sverige – kände samma tacksamhet och vilja att ge tillbaka till det land som genom ett generöst välfärdssystem ger barn och ungdomar fantastiska förutsättningar att utforma sitt liv efter egna önskemål.

Dessa möjligheter är värda att försvara.