Anela Murguz: Sverige måste stå emot påtryckningarna

Visst vill man skratta åt det hela. De som höjer rösten mot Sverige är knappast några höjdare på demokrati och mänskliga rättigheter, och som DN uttrycker det i en huvudledare är det värre med samhällen som förtrycker och dödar minoriteter, än samhällen där även provokatörer omfattas av yttrandefrihet.

Men läget är allvarligt och borde mana till eftertänksamhet. Svenska institutet gjorde en sammanställning som i början av veckan visade att närmare 900 000 inlägg gjorts om Sverige i såväl nyhetsmedier som sociala medier, bloggforum och dylikt.

Bilden som sprids utomlands är att Sverige är ett islamofobiskt land där muslimer förtrycks. Föreställningen om Sverige som islamofobins högborg är inte ny. De senaste åren har en aggressiv kampanj pågått mot den svenska socialtjänsten som anklagas för att medvetet omhänderta muslimska barn. Inte sällan med det felaktiga påståendet att syftet är att assimilera dessa barn.

Men om det svenska samhället nu är så genomsyrat av islamofobi som många verkar vilja göra gällande är det svårt att se logiken i att ta emot så många flyktingar från muslimska länder som Sverige har gjort. Det betyder inte att svenska muslimer undgår diskriminering i Sverige. Tvärtom har retoriken mot muslimer hårdnat, och det måste gå att diskutera huruvida koranbränningar behöver tillåtas just utanför en moské under en pågående bön på en av muslimernas viktigaste högtider utan att anklagas för att vilja återinföra hädelselagar eller kompromissa om yttrandefriheten.

Men frågan är så polariserad att det är svårt att ens föra ett ärligt resonemang om fenomenet och det finns en stor okunskap, även bland personer som bor i Sverige, om hur tillståndsprocesser fungerar. När jag bevakade Rasmus Paludans koranbränning i stadsparken i Borås förra året var den vanligaste funderingen bland motdemonstranterna hur det kommer sig att polisen tillåter detta. Och eftersom det är polisen som tillåter detta, och i förlängningen den svenska staten, måste de stå bakom aktionen, tycktes logiken vara.

Men så fungerar det inte. Polisen ger även demonstrationstillstånd till abort- och vaccinmotståndare utan att det för den delen innebär att de ställer sig bakom åsikterna. Här behöver Sverige vara tydligare med hur yttrandefriheten fungerar och att polisens uppgift vid demonstrationer och dylikt är att upprätthålla den, vilket inte är samma sak som att ställa sig bakom den demonstrerades åsikter.

Därtill skiljer sig Sveriges syn på religion markant från övriga världen. Den är visserligen uttjatad – värderingskartan World Value Survey – men illustrerar väldigt pedagogiskt hur individualistiskt och sekulärt Sverige är, även i jämförelse med många västerländska demokratier.

Den höga graden av sekularism och individualism har varit en viktig förutsättning för det öppna, fria och toleranta Sverige. Men det har också gjort oss oförmögna att förstå – utan att för den delen ursäkta! – hur en brinnande helig skrift kan leda till så stor ilska. På samma sätt som många religiösa grupper har svårt att förstå den svenska likgiltigheten inför allt som rör religion.

Ökad förståelse för varandra hade gynnat Sverige i det läge det befinner sig i just nu. Men det är samtidigt oroande att delar av det offentliga Sverige tycks vackla i frågan. DN avslöjade exempelvis tidigare i våras att polisen vid upprepade tillfällen försökt runda lagen för att stoppa Rasmus Paludans koranbränningar ifjol. Myndigheten ska dessutom ha känt sig politiskt pressad. Därtill har UD i veckan gått ut med ett fördömande mot koranbränningar och myndighetspersoner vill se större möjligheter att stoppa sådana aktioner.

Även bland politiker har paniken över hur koranbränningarna ska påverka den svenska Nato-processen börjat sprida sig. Nu hör man statsminister Ulf Kristersson (M) allt oftare säga att det som är lagligt inte alltid är lämpligt. Vad han borde säga att det som är olämpligt inte är olagligt.