Kajsa Kettil: Sverige lyckades lagföra iransk krigsförbrytare – låt omvärlden veta och inspireras
”Överallt hördes pistolskott och skräckslagna skrik. Svart rök steg mot himlen från de brinnande bilarna, och överallt syntes blodiga ansikten och kroppar. Det var ingen lek. De var inställda på att döda så många demonstranter som möjligt. Ingen av oss hade kunnat föreställa sig en regim som var kapabel till sådan brutalitet.”
Citatet är ett utdrag ur romanen ”Jakarandaträdets barn” av Sahar Delijani som kom ut 2013 (Bokförlaget Forum, 2014). Den handlar om Iran efter revolutionen 1979, hur det religiösa totalitära styret inte bara har mördat ohyggligt många människor – i synnerhet under de omtalade massavrättningarna av fångar sommaren 1988 – utan även slitit sönder familjer och skapat sår som gör ont i flera generationer.
Trots att boken har ett decennium på nacken känns den kusligt aktuell. Raderna ovan hade kunnat vara en beskrivning av hur dagens regim möter de demonstranter som sedan i september har protesterat mot landets förtryck.
De senaste protesterna blossade upp i samband med den unga kvinnan Jina Aminis död efter att hon kritiserats av moralpolisen för att inte bära sin slöja på rätt sätt. I månader har tusen och åter tusen modiga iranier samlats för att visa sin avsky mot våldet. Igen. För det är inte första gången folket försöker resa sig. Det skedde bland annat 1999 när studenter i Teheran fick nog, vilket ledde till många gripanden. Och efter valet 2009 växte manifestationer till det som kom att kallas den gröna revolutionen. Även denna slogs ned, och det är bland annat detta som skildras i ”Jakarandaträdets barn”.
Författaren skriver dock inte för att roa, utan för att upplysa. Handlingen är fiktiv, men baseras på Delijanis egna erfarenheter. Hon föddes i det beryktade Evinfängelset och skildes kort därefter från sin mor.
De iranska män och kvinnor som samlades 1999, 2009 och i dag är på olika sätt påverkade av händelser som denna. I ett land där oliktänkande sedan decennier riskerar fängelse, tortyr och dödsstraff är det inte någon självklarhet att våga framföra kritik. Därför är det omvärldens ansvar – både moraliskt och juridiskt – att agera såväl i ord som i handling när det frihetstörstande folket går samman.
Just detta håller på att ske i Sverige. I dag inleds förhandlingar i Svea hovrätt där en dömd iransk man har överklagat den tingsrättsdom som innebär livstids fängelse för inblandning i massavrättningarna av iranska fångar 1988.
Han kunde åtalas tack vare en före detta regimkritisk fånge. Han heter Iraj Mesdaghi och kom i mitten av 90-talet till Sverige som politisk flykting. Sedan dess har han systematiskt samlat bevis för de brott mot folkrätten som begicks i hans hemland. Själv klarade han sig med en hårsmån från avrättning, och i ett DN-reportage (8/1) berättar han om sin kamp att ge upprättelse åt de kamrater som inte överlevde.
”I ett land där oliktänkande sedan decennier riskerar fängelse, tortyr och dödsstraff är det inte någon självklarhet att våga framföra kritik.”
Berättelsen om hur han lyckades lura hit den nu dömde Hamid Noury liknar närmast en thriller. Av en slump upptäckte han att en bekant hade kontakt med en man som Mesdaghi kände igen från sin tid i Gohardashtfängelset. Mannen, som då gick under ett annat namn men som enligt domen är Hamid Noury, arbetade enligt förundersökningen som assistent till en biträdande åklagare i fängelset. Han var bland annat delaktig i att välja ut vilka fångar som skulle ställas inför ”dödskommittén”, vilken i sin tur avgjorde vem som fick leva och vem som skulle dö. Värt att nämna är även att den nuvarande presidenten Ebrahim Raisi pekas ut som en av de ledande i dödskommittén.
”Åren har gått men jag har inte kunnat glömma. Jag har inte velat glömma. Jag lever, men mina kamrater mördades. De som tog deras liv måste ställas till svars.” säger Iraj Mesdaghi i reportaget.
Precis som de män och kvinnor som i dag samlas på Teherans gator visar han prov på både övertygelse och mod. Men det kan framstå som märkligt att just svenska staten skulle gripa och så småningom åtala och döma Noury 35 år efter att brotten han dömts för begicks i Iran. Det beror på att svenska domstolar både kan och är skyldiga att döma i särskilt allvarliga brott som exempelvis krigsbrottsmål oavsett var de har skett och vem som har utfört dem. När Hamid Noury hösten 2019 reste till Sverige var det därför rätt av svensk polis att gripa honom direkt på Arlanda.
Det återstår att se hur Svea hovrätt ställer sig till hans överklagan. Men fallet bör uppmärksammas och inspirera andra demokratiska länder.
Budskapet till kriminella i hänsynslösa diktaturer ska vara glasklart: Med hjälp av rättsstatens principer ska vi finna er, lagföra er och straffa er.
