Kajsa Kettil: Sverige har inte råd att skippa spåren mellan Borås och Göteborg
Det blev ingen julklapp från Rosenbad till Västsverige. Det blev ett straff i stället. Dagen före julafton meddelade regeringen via ett pressmeddelande att den planerade, nya tågsträckan Göteborg-Borås pausas.
Förhoppningen var sannolikt att tidpunkten, när många svenskar rullade köttbullar och lade paket under granen, skulle minska uppmärksamheten kring och kritiken mot beslutet.
För det är milt uttryckt ett kontroversiellt besked.
Tidigare i höstas blev det känt att det omfattande, nationella höghastighetsprojektet har avbrutits efter år av planering. Det är tråkigt men tyvärr rimligt med tanke på den enorma prislapp som satsningen med tiden har visat sig kräva. Det betyder dock inte att tåget som färdmedel ska prioriteras ner. Tvärtom är det viktigt både för klimatet, näringslivet och samhällsekonomin att svenskarna kan resa med tåg såväl långt bort som kortare sträckor vid exempelvis arbetspendling.
Med tanke på det ekonomiska läget och den lågkonjunktur som lurar runt hörnet får dock de högsta hastigheterna ses som en lyx vi inte har råd med. Däremot måste det gå att hyfsat snabbt och smidigt både pendla och resa längre inrikessträckor på räls.
”Det räcker inte att putsa upp den befintliga banan. Fler spår behövs.”
Därför är det obegripligt att det planerade järnvägsbygget mellan Borås och Göteborg läggs på is. Enligt regeringen handlar det om att pausa den till och med i höst för att hinna utreda. Ursäkta, men utredningar är just vad de senaste åtta åren har ägnats åt. Och det var inte ens tänkt att det skulle gå pendlingsbara höghastighetståg på sträckan. Så när regeringen nu påstår att projektet pausas för att fokus ska kunna skifta till pendling är det ett slag i luften.
Det räcker inte att putsa upp den befintliga banan. Fler spår behövs. Exakt vilken hastighet de framtida tågen ska susa fram i är inte oviktigt, men av mindre betydelse. Om valet står mellan å ena sidan en slopad järnvägssatsning Borås-Göteborg för att i stället renovera den befintliga kust-till-kust-banan, och å andra sidan en ny stambana med täta och pålitliga avgångar – då är det senare alternativet att föredra.
När många pendlare nu efter julhelgerna ger sig av mot jobb och studier får de räkna med att vara beroende av 100-bussen för överskådlig framtid.
Det är anmärkningsvärt att det inte finns tågförbindelser värda namnet i en storstadsregion som sjuder av utveckling och framåtanda. Jag minns att jag hajade till över situationen när jag flyttade till Borås 2005. Som Uppsalabo hade det alltid varit en självklarhet att kunna ta pendeln till Stockholm. Visst ställde signalfel, lövhalka och annat elände till det för resenärerna redan då, men det fanns åtminstone tillräckligt med spår.
Sträckan Göteborg-Borås har många likheter med Stockholm-Uppsala: Det rör sig om ungefär sex mil med en stor flygplats på halva vägen. Under uppväxten såg jag på nära håll, och som vuxen lite på avstånd, hur min hemstad växte och frodades tack vare närheten till Stockholm och enkelheten att ta sig fram och tillbaka mellan östra Sveriges två största städer.
I valrörelsen förra året lovade Ulf Kristersson (M) Uppsalaborna att en fyrspårig järnväg ska börja byggas under kommande mandatperiod. Några månader senare ser det mörkt ut för den nya stambanan mellan västra Sveriges två största städer.
Syftet till de färska järnvägsbesluten uppges vara att hushålla med de gemensamma resurserna. Det är en hedervärd ambition som borgerliga partier ofta lever upp till. Men från den politiska mitten och högerut finns oftast även en medvetenhet om att inflödet av skattemedel kräver ett välfungerande näringsliv och medborgare som känner sig fria att utforma sina liv som de önskar.
Utan fler järnvägsspår hämmas utvecklingen i väst. Det förlorar hela landet på. En förhoppning är därför att lokala makthavare och företagare snarast kan få regeringen att inse detta.
