Kornelius Persson: Sverige behöver mer kritik mot makten
Den 18 augusti förra året var nästan precis som en sensommardag brukar vara i Borås. Solen värmde fortfarande, och om semestern inte redan var slut så hade man inte många semesterdagar kvar innan rutiner, skola och jobb kallade. Det är dock inte om sommarens sista dagar den här texten handlar. Anledningen till att den 18 augusti är ett speciellt datum är att valrörelsen var i full gång och Kalla fakta precis hade släppt ett reportage om hur etablerade svenska partier varit villiga att kringgå svensk lag för att kunna ta emot stora summor pengar från anonyma givare.
Kornelius Persson
studerar statsvetenskap i Lund, växte upp i Nittorp och gick gymnasiet på Bäckäng i Borås. Han var tidigare ordförande för Luf Södra Älvsborg.
Sverige har historiskt och i nutid haft låg korruption i jämförelse med andra länder, så när nyheten kom trodde åtminstone jag att den skulle tränga igenom mediebruset. Det hände dock aldrig, och istället för att diskutera att fem av åtta riksdagspartier (L, S, M, KD och SD) varit villiga att bryta mot lagen för att få anonyma pengar, valde media att diskutera Ebba Buschs falukorvsviftande i slutdebatten eller den uppmärksammade kärnkraftsturnén.
En stor anledning till att det nyheten inte användes som slagträ i den offentliga debatten mellan partierna var att partier från båda blocken varit inblandade och att det således inte gick att attackera i motståndarblocket utan att få korruptionskortet tillbakakastat på en.
Det mest uppseendeväckande med hela situationens efterspel var att alla inblandade tjänstemän idag fortfarande är anställda med undantag av Liberalerna, där tjänstemannen själv valde att säga upp sig. Även om partierna bedyrar att det aldrig kommer att hända igen är det anmärkningsvärt att man får behålla sitt jobb efter att på ett så uppenbart sätt försökt kringgå lagen.
”Det är just maktkritik det finns för lite av i Sverige.”Kornelius Persson
Mina sex år som engagerad i den liberala rörelsen har förstås satt sina spår, men det är inte främst som liberal jag identifierar mig. Den låga som tändes i mig när jag tog del av granskningen av de anonyma pengarna var snarare av maktkritisk karaktär än något annat.
Det är just maktkritik det finns för lite av i Sverige. Vårt land har ett av världens högsta skattetryck och politikerna har därmed stor makt. Jag är övertygad om att en majoritet av Sveriges politiker gör sitt bästa och vill Sverige väl, men med makt kommer också ansvar. Som politiker måste man alltid vara beredd att ställas till svars för den politik som förs, och jag är av uppfattningen att det är förhållandevis lite saklig kritik som politiker behöver utstå idag. Att de anonyma pengarna inte fick uppmärksamheten nyheten förtjänar är inte en engångsföreteelse, utan snarare en del av ett mönster.
Därför finns det anledning att uppmärksamma frågor som har en tendens att glömmas bort eller sopas under mattan. Skadliga strukturer och händelser måste alltid granskas och komma upp till ytan. Det är nämligen precis som det Benjamin Ingrosso sjunger om i sin tolkning av Silvana Imams låt “Tänd alla ljus”: alla ljus måste tändas, för det är först då demokratin är som allra bäst.
