Anela Murguz: Svårt att uppröras när klädkedjor slutar sälja stora storlekar
Den senaste tiden har kritiken haglat mot klädkedjan Monki. Företaget har gjort en så kallad re-branding med ny logga och allt. Men det är beslutet att sluta sälja kläder i storlekar över XL som väckt mest reaktioner, samt att Monki har tagit bort tidigare bilder på plus size-modeller på sina sociala medier.
Många har tolkat det som en del av en större skönhetstrend där ett smalt kroppsideal är tillbaka igen. Något som ledarsidan har uppmärksammat vid tidigare tillfällen. Även om det förefaller enkelt att göra den tolkningen är kritiken mot klädföretaget en smula överdriven. Till exempel har Monki inte tagit bort bilder på större modeller specifikt, utan alla bilder före hösten 2023 då omlanseringen troligtvis började. Utfasningen av större storlekar förklarar företaget med minskad efterfrågan.
Men det spelar ingen roll – allmänheten tycker det är för jäkligt ändå. Det tycks som att representation är så viktigt att det trumfar olönsamhet och det faktum att det inte är särskilt klimatsmart att sälja en produkt som alldeles för få köper av ren princip. Sammantaget sätter det fingret på woke-kapitalismens absurditet. De senaste åren har företag efter företag koketterat med sin affärsidé med ideologiska, sociala och politiska budskap och ställningstaganden i hopp om att hålla sig relevanta i en tid då det politiskt korrekta var inne.
”Hur man än vrider och vänder på det går det inte att komma ifrån det faktum att det är människorna själva som genom sina konsumtionsvanor avgör vilka produkter som erbjuds på en marknad.”
Kroppsaktivismen – att alla typer av kroppar skulle vara lika socialt accepterade (något som förutsätter att olika kroppar finns representerade i diverse sammanhang) – var en sådan politisk trend för drygt ett decennium sedan. Förvisso var det en (i många avseenden sund och nödvändig) motreaktion på den smalhets som präglade 90- och 00-talet, men som precis som trender generellt visade sig vara övergående.
Många klädkedjor red på denna våg. Det anmärkningsvärda är i likhet med vad exempelvis Expressens ledarskribent Karin Pihl redan har påpekat, att så många verkade tro att företagens sätt att utnyttja ett marknadsföringstillfälle skulle leda till faktisk förändring av hur samhället ser på kvinnokroppen. Och ja, en smula ironiskt är det att just kvinnor till vänster om den politiska skalan tycktes hysa så höga tankar om kapitalismen.
Men det som alltför ofta, även av liberala röster, uppfattas som en cynism som inryms i kapitalismen är inte cynism. Det är en fråga om praktik. Det finns en efterfrågan ute i det allmänna, och så justerar företagen sitt utbud utefter detta. Hur man än vrider och vänder på det går det inte att komma ifrån det faktum att det är människorna själva som genom sina konsumtionsvanor avgör vilka produkter som erbjuds på en marknad. Och om nu inte Monkis kunder ser ut att handla i större storlekar än XL är det svårt att svara på vad företaget hade kunnat göra i stället. Fortsätta producera kläder trots att ingen köper dem? Det känns allt annat än klokt.
