Anela Murguz: Svårt att bekämpa hedersförtryck utan att veta hur många som drabbas
I Borås har det sedan ett par år tillbaka funnits ett förslag från Liberalerna att kartlägga hedersförtrycket i staden, men kommunstyrelsen ville invänta en nationell kartläggning som Socialstyrelsen fått i uppgift att ta fram.
Den nationella kartläggningen gick dock inte att slutföra. Hur utbrett hedersförtrycket är både i Sverige och i Borås är därför svårt att veta. Men en lokal kartläggning som gjorts i Uppsala (2019) indikerar att antalet är stort. Där uppgav 66 procent av flickorna med föräldrar födda utanför Norden att det finns ett oskuldskrav hemifrån, till exempel. Lite talar för att Borås skulle vara förskonat från liknande siffror.
Nu har dessutom SVT granskat 437 LVU-domar som rör tvångsomhändertagande av barn på grund av problem i familjen. 67 av dessa – det vill säga 15 procent – är hedersrelaterade, vilket ger en fingervisning om hur omfattningen är när det gäller de hedersfall som kommer till myndigheternas kännedom. För mörkertalet är som sagt stort, och beror på ett antal skäl: För det första utövas hedersförtryck normalt sett inom familjen. Dessutom i ett sammanhang där familjen inte sällan ses som överordnad staten och tilliten till svenska myndigheter kan vara låg. Det måste därför mycket till för att utsatta ska orka söka hjälp hos socialtjänst, skola eller dylikt.
För det andra är hedersfrågan fortfarande omgiven av okunskap, vilket påverkar myndigheters arbete med frågan. Något som också framgår i SVT:s granskning av hedersförtrycket är att det förekommer att hedersutsatta som fått skyddsinsatser har röjts – antingen av sig själva, familjemedlemmar eller myndigheter.
”Men det är också allvarligt att samhället länge stått handfallen inför detta.”Anela Murguz
I likhet med vad Charlotta Friborg, programchef för SVT Riksnyheter, skriver i en artikel är det familjerna som bär den huvudsakliga skulden för hederskulturen och dess konsekvenser, men samhället har ett ansvar att skydda barn och unga från detta. Av det skälet är det särskilt allvarligt att förekommer fall där myndigheter råkat röja hedersutsatta. Det lär inte heller bidra till att fler utsatta vågar söka hjälp.
Men det är också allvarligt att samhället länge stått handfallen inför detta. Själva förekomsten av hederskultur har av många debattörer och ledande politiker förnekats genom åren. Och de som varnat för barn och ungas utsatthet har alltför många gånger misstänkliggjorts. Det är svårt att inte koppla samman med det med det faktum att det tagit relativt lång tid för myndigheter, kommuner och andra relevanta aktörer att skala upp insatserna mot hedersförtryck.
Mycket har visserligen hänt sedan dess och allt är inte nattsvart. Idag finns en större medvetenhet, och det har gjorts flera ärliga och ambitiösa försök att stävja utvecklingen. Inte minst i Borås där frågan prioriterats politiskt genom bland annat resurser och utbildningsinsatser, men även att en handbok tagits fram för samtliga anställda i kommunen. Däremot är det ett problem att vi fortfarande inte vet hur många som drabbas av hedersförtryck. Genom att veta hur utbredd utsattheten är hade frågan kanske tilldelats ännu mer uppmärksamhet och resurser.
