Jesper Strömbäck: Vilseledande om självförsörjning
När intresseorganisationer publicerar information som säger sig beskriva hur verkligheten ser ut finns det alltid skäl att förhålla sig skeptisk. Skälet är enkelt: intresseorganisationer gör det inte för nöjes skull. De har ett syfte: att påverka människors verklighetsuppfattningar och åsikter. Det är därför ”tendens” är ett av de fyra klassiska källkritiska kriterierna, vid sidan av ”äkthet”, ”oberoende” och ”tid” .
Jesper Strömbäck
är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
Jag påminns om detta när jag ser information spridas om att ”I Sverige är bara 4 miljoner helt självförsörjande”. Med tanke på att befolkningen består av cirka tio miljoner skulle det betyda att sex miljoner invånare försörjs av de övriga fyra miljonerna. Tala om att det finns ”närande” och ”tärande”, och vilken belastning dessa sex miljoner utgör för de fyra miljoner som är självförsörjande. Inte så förvånande målas detta upp som ett stort samhällsproblem.
Spontant är det lätt att hålla med om detta. De flesta håller nog med om att de som kan ska ta ansvar för sin egen försörjning, få vill vara med och försörja personer som skulle kunna men inte tar sitt eget ansvar, och det verkar orimligt att 60 procent inte skulle kunna ta ansvar för sin egen försörjning. Alltså måste det finnas något systemfel. Eller så är informationen vilseledande.
Källan till informationen är Svenskt näringsliv, som också hävdar att ”utanförskapet” kostar 270 miljarder per år. Granskar man statistiken närmare visar det sig dock snabbt att statistiken inte är lika uppseendeväckande som den till en början verkar. 4,2 miljoner befinner sig nämligen utanför det som räknas som arbetsför ålder (20–64 år), medan cirka 500 000 uppbär studiemedel eller är företagare. Kvarstår för 1,3 miljoner som tjänar mindre än vad Svenskt näringsliv anser vara gränsen för att vara självförsörjande – en bruttolön på 15 500 kronor i månaden.
Att fyra miljoner helt eller delvis försörjer de 1,3 miljoner som kvarstår i arbetsför ålder låter dock inte lika dramatiskt som att ”endast fyra av landets tio miljoner invånare [står] för både sin egen och övriga samhällets försörjning”, för att citera Svenskt näringliv.
”Allt detta är en viktig påminnelse om vikten av att vara källkritisk, i synnerhet i en tid när kampen om verklighetsbilden har blivit alltmer central.”Jesper Strömbäck
Hur var det då med påståendet att utanförskapet kostar 270 miljarder per år? Exakt hur de har kommit fram till den summan framgår inte, annat än att de skriver att kostnaden uppstår genom ”direkta transfereringar” och ”uteblivna skatter”.
Att ”uteblivna skatter” beskrivs som en kostnad är onekligen förvånande med tanke på att Svenskt näringsliv brukar förespråka sänkta skatter. En lösning skulle ju i så fall kunna vara att höja skatterna eller minska skatteavdragen, liksom tuffare tag mot skatteflykt och skattefusk. Men även om de nog inte menar riktigt vad de skriver – snarare syftar de på skatter som uteblir då människor inte arbetar – är det ett märkligt resonemang. Uteblivna intäkter brukar inte likställas med en kostnad, och att sätta de 270 miljarderna i relation till vad exempelvis rättsväsendet kostar – som Svenskt näringsliv gör – blir därför vilseledande.
Allt detta är en viktig påminnelse om vikten av att vara källkritisk, i synnerhet i en tid när kampen om verklighetsbilden har blivit alltmer central. Detta gäller för övrigt även – ja, särskilt – när man sympatiserar med avsändaren. Här håller jag nämligen med Svenskt näringsliv om att mer behöver göras för att stimulera och öka det svenska företagandet.
