Jesper Strömbäck: Stoppa utvisningar till Afghanistan

Detta är ett typexempel på ett argument som vid första anblick kan verka självklart, men som vid närmare granskning bygger på att olika antaganden stämmer överens med verkligheten. Ett sådant är att asylprövningen präglas av rättssäkerhet. Med det avses bland annat att lagar och regler ska tillämpas på ett opartiskt och förutsägbart sätt och att liknande fall ska behandlas likartat. Det ska heller inte finnas något utrymme för godtycke.

Nu finns det säkert många som tror att asylprövningen i Sverige präglas av rättssäkerhet, men dessvärre finns det många bevis på att så inte är fallet. För den som tvivlar kan jag rekommendera exempelvis boken ”Dom som stod kvar” av Thord Eriksson, rapporten ”Min mamma är blind på ena örat och min pappa odlar bomber”, sammanställd av Stina Berge och nätverket #vistårinteut, eller samtal med några av de asylrättsjurister som har insyn i hur asylprövningarna går till. Det handlar om bitvis plågsam, men kanske just därför viktig, läsning; läsning som visar att asylprövningen i Sverige präglas av stora brister vad gäller rättssäkerheten.

Ett annat antagande som argumentet ”ett nej måste vara ett nej” bygger på är att de som får avslag inte har goda skäl för sin fruktan för att återvända till sitt ursprungsland. Också det är ett antagande som rimmar illa med verkligheten. Visst finns det asylsökande som inte har mycket att riskera genom att återvända, och om man saknar asylskäl har man ingen rätt att stanna, men det främsta skälet till varför många asylsökande som har fått avslag inte vill återvända är rädsla. Om man är rädd för att skadas eller dödas är det självklart att man kämpar allt man kan, så länge man orkar, för att få stanna. Viktigt att komma ihåg är att en stor andel av dem som sökt asyl i Sverige under de senaste åren har sitt ursprung i länder som Syrien, Afghanistan och Irak, och riskerar man att utvisas dit finns all anledning att känna rädsla. Bara under de senaste veckorna har till exempel talibanerna genomfört mer än 4500 attacker i Afghanistan, en ökning med runt 70 procent jämfört med samma period förra året, och ingen kan seriöst hävda att det skulle vara ofarligt att återvända vare sig dit eller till Syrien.

Om asylprövningen verkligen präglades av rättssäkerhet och om de som fick avslag kunde återvända till sina ursprungsländer utan att känna välgrundad fruktan för förföljelse, att skadas allvarligt eller att dödas, då skulle argumentet ”ett nej ska vara ett nej” vara hållbart. I väntan på det finns det starka skäl att ge dem som kommit under de senaste åren en ny chans, att stoppa alla utvisningar till länder som Afghanistan, och att utfärda en amnesti för dem som varit i Sverige i flera år.