Lars Stjernkvist: Tina upp relationen, S och M!
Eftersom Januariavtalet har fallit borde Socialdemokraterna försöka få igenom så mycket som möjligt av sin politik med hjälp av hoppande majoriteter. Det skrev det Socialdemokratiska ungdomsförbundets nyvalda ordförande Lisa Nåbo nyligen i Expressen. Om partiet lutar sig än hit och än dit och även kan tänka sig att luta sig mot Sverigedemokraterna, då är det möjligt att begränsa arbetskraftsinvandringen, stoppa privatiseringen av Arbetsförmedlingen och att höja pensionerna.
Lars Stjernkvist
är kommunpolitiker och före detta partisekreterare för Socialdemokraterna.
Om det inte hade varit för det där med SD hade sannolikt artikeln försvunnit snabbt i debattbruset. Men nu var det många som uppfattade det som en testballong, ett försök från Socialdemokraternas sida att distansera sig från den hårda SD-retoriken.
Och därmed hade debatten om vem som ska prata med vem fått nytt bränsle.
Jag tycker att Lisa Nåbo har en del poänger. Den hårda retoriken har inte varit särskilt framgångsrik, och har snarare uppfattats som ett sätt att kväva en kritisk debatt om migration. Och visst låter det rimligt att stå för sin politik även när den får stöd från oväntat håll. Däremot delar jag inte alls hennes slutsats. Hoppandet skulle göra Socialdemokraterna framgångsrikt på kort sikt. På mycket kort sikt. Tillfälliga förbindelser åt alla möjliga håll skulle göra Socialdemokraterna omöjliga som hållbara partners över tid. Och därmed omöjliga som regeringsbildare.
”De grälar om allt, även om till exempel migrationen, trots att partierna ligger snubblande nära varandra i sak.”Lars Stjernkvist
Som sagt, frågan om vem som pratar med vem är ett kärt debattämne. Det är rimligt att prata med alla i en demokrati. Det mest anmärkningsvärda är emellertid inte att S har svårt för att tala med SD. Det är svårt att nå fram till någon som ser invandringen som roten till allt ont och betraktar solidaritet som slöseri. Det mest anmärkningsvärda är att Socialdemokraterna inte längre pratar med Moderaterna.
Missförstå mig inte. De är huvudkonkurrenter om regeringsmakten och varandras motpoler i många sammanhang. Men det är också två partier med ambitionen att leda och ta ansvar för Sverige, och just därför borde de ha en dialog i vissa frågor.
Därför är det inte konstigt att dessa partier funnit varandra genom åren. Sverige behöver en utrikespolitik och en försvarspolitik som håller över tid. Energipolitiken måste sträcka sig över mer än en mandatperiod.
Under de senaste åren har emellertid relationerna mellan de båda regeringsbärande partierna varit bottenfrusna. Samtalen förefaller obefintliga. De grälar om allt, även om till exempel migrationen, trots att partierna ligger snubblande nära varandra i sak.
Visst handlar politik om kampen om makten. Politik handlar även om ansvar, om ett ansvar som alla har och som regeringsbärande partier måste känna på ett alldeles särskilt sätt. Därför behöver de prata med varandra och i vissa frågor luta sig mot varandra. Det blir helt enkelt inte bra om alla hoppar runt i alla frågor, hela tiden.
