Lars Stjernkvist: Palme var som han var
Jag minns inte vad jag ställde för frågor, men statsmannens och partiledarens nyfikenhet, hans intresse för mig och mina synpunkter, gjorde ett outplånligt intryck.
Det är det här och andra minnen som gör att jag känner mig lite missmodig idag. Dagen då mordutredningen efter alla år ska lägga fram sina slutsatser. Då det sätts punkt för traumat.
Lars Stjernkvist
är kommunstyrelsens ordförande i Norrköping och tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna.
Självklart vill även jag få det definitiva svaret, men jag har svårt att tro att vi någonsin får det. Men det är inte därför som jag är missmodig. Nej, det handlar nog snarare om att en person som var och fortfarande är så levande i så stor utsträckning förknippas med sin död.
Jo, han lever utan tvekan vidare, inte minst inom det egna partiet. Jag vet inte hur många gånger jag i upphetsade interna debatter fått höra vad Palme hade sagt om han hade fått leva. Det är många som menar att deras åsikter är en direkt förlängning av Palmes gärning och åsikter.
Det är bra det, för han var onekligen en stor ledare. Samtidigt kan jag känna en viss tveksamhet inför den här typen av hyllningar. Över huvud taget illustrerar mångas relation till Palme den kluvenhet som finns inom Socialdemokratin till ledaren. Kollektivet sägs alltid vara viktigast, men samtidigt placeras de stora ledarna på piedestaler. Och med tiden blir de där piedestalerna allt högre.
”Det är inte möjligt att bli statsminister och statsman utan en förmåga att kompromissa, och det går knappast att förbli en statsman utan en inre politisk och moralisk kompass.”
Jag är tillräckligt livserfaren för att minnas att han inte var okontroversiell under sin partiledartid. Det fanns kritik och det är inget konstigt med det. Särskilt inte med tanke på att han för mig bättre än någon annan förkroppsligar det som jag tror starkt bidragit till Socialdemokraternas framgångar. Han hade en sällsynt förmåga att kombinera passion och pragmatism, idealism och realism.
Vi minns hans modiga och känsloladdade utfall mot USA och kriget i Vietnam. Oavsett vad vi tyckte kunde rimligen ingen förneka hans personliga engagemang och upprördhet. Och vi minns hur Tage Danielsson och andra angrep det som uppfattades som eftergifter och svek.
Det är inte möjligt att bli statsminister och statsman utan en förmåga att kompromissa, och det går knappast att förbli en statsman utan en inre politisk och moralisk kompass.
Därför fortsätter Olof Palme att spela en politisk roll.
Snart får vi som sagt mordutredarnas slutliga svar. Under åren är det många som har utgått ifrån att han föll offer för ett internationellt maktpolitiskt spel. Som menar att det måste finnas en storslagen förklaring till en stor persons bortgång. Det blir så simpelt om ett plötsligt infall i någon slags drogdimma kan sätta punkt för ett viktigt livsverk.
Det kanske trots allt finns någon absurd logik i allt elände. För alla dessa teorier säger också något om personen Olof Palme. Han var som han var, oavsett om han var bland världsledare, fjuniga reportrar eller några andra.
