Lars Stjernkvist: Någon ordning trodde jag det fanns
Med tanke på lägets allvar bordet det bubbla ännu mer i leden. Reformisterna med Daniel Suhonen i spetsen har förvisso fått en hel del uppmärksamhet, men hans maning till uppror mot partiledningen har inte fått någon större spridning. Varken valresultatet eller det efterföljande januariavtalet verkar ha orsakat några känslostormar bland partimedlemmarna. Det är tämligen tyst.
Det oroar mig mer än bråken.
Det behövs debatt om både politik och strategi. Socialdemokraterna och den politiska vänstern totalt sett befinner sig i ett mycket besvärligt läge. Det är alldeles uppenbart att Socialdemokraterna behöver mejsla ut en politik för rättvisa och jämlikhet som fungerar i dagens verklighet. Mitt parti famlar efter svar på internationaliseringen och den ökade rörligheten över gränserna.
Däremot behöver inget parti den typen av konflikt som splittrar Socialdemokraterna i Göteborg. Enligt kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson handlar konflikten om hennes starka engagemang mot extremism. Det är inte alls det striden gäller, menar distriktsstyrelsen och Anna Johansson, som istället menar att det är arbetsmiljöproblem som ligger bakom.
De inblandade är alltså inte ens överens om vad de är oense om. Så länge politiska debatter handlar om sakfrågor finns det alltid lösningar, möjliga kompromisser. Då kan alla gå vidare rakryggade. När striden utvecklas till en sörja av oförsonliga och mer eller mindre personliga påhopp, då finns det i förlängningen bara förlorare.
Jag kan i och för sig vagt skönja en principiell fråga, nämligen balansen mellan partiets förtroendevalda och parlamentarikerna. Är det partiets beslutande organ eller är det politikerna i kommunfullmäktige alternativt riksdagen, som formar partiets ställningstaganden? Den frågan är lika gammal som partiet. Ann-Sofie Hermansson anklagas för att strunta i en rad beslut som partiets styrelse har tagit, bland annat när det gäller val av möjliga samarbetspartners efter valet.
Det förstår jag väcker reaktioner. Socialdemokraterna har visserligen förlorat medlemmar, men är fortfarande en folkrörelse och i en folkrörelse är det medlemmarna som bestämmer.
Så långt kan jag alltså förstå och hänga med i konflikten. Resten är obegripligt. Det är obegripligt att personer jag känner som kloka väljer att kommunicera via presskonferenser och det är totalt obegripligt att konflikten redan har kostat allt för många politiska karriärer.
Jag begriper att det inte finns något nedärvt statsmannaskap i mitt eller i något annat parti, men någon j-a ordning trodde jag att det fanns, i alla fall i Göteborg.
