Lars Stjernkvist: Lust slår nöd i ett samarbete
Följde delar av helgens centerstämma på distans, men det glada humöret och goda gemenskapen gick så att säga genom rutan. Det märks att det fortfarande är en rörelse präglad av lokalt engagemang, riktiga kaffekoppar och praktiska politiker.
Det där sistnämnda känner jag igen som socialdemokrat. Inom alla partier finns det en spänning mellan praktiker och teoretiker, mellan resultatpolitiker och renläriga. Det är en sund spänning. Ett politiskt parti som vill vara framgångsrikt måste innehålla båda perspektiven. Utan teoretiker, ingen riktning. Utan praktiker, ingen handling. I Centerpartiet och i mitt eget parti är det ingen tvekan om att det är praktikerna som dominerar, och det är inte bara positivt. Som sagt, alla partier mår bra av mötet mellan det önskvärda och det möjliga. Icke för ty, den här likheten förklarar mer än något annat att våra partier har hittat varandra i samarbeten historiskt och fortfarande hittar varandra runt om i landet och i riket.
Partikulturens betydelse ska inte underskattas. När mitt eget parti och Miljöpartiet i början av 2000-talet fördjupade samarbetet på riksplanet var just de kulturella skillnaderna de kanske svåraste stötestenarna. När vi Socialdemokrater trodde att allt var klart, då hade knappt miljöpartisterna startat sin interna process. Det jag uppfattade som omständligt och rörigt upplevde miljöpartisterna som höjden av demokrati. Under förhandlingarna fick jag ibland en känsla av att det var lättare komma överens i sakfrågorna än i formfrågorna.
Den typen av irritation har jag aldrig upplevt i umgänget med centerpartister.
Missförstå mig inte, jag gillar inte allt hos Centerpartiet. Partiledaren Annie Lööf är sprungen ur partiets liberala led. Ja, bland alla jordnära vittnesmål från landets alla byar hördes också en hel del ultraliberala röster. Utan tvekan, det är ett parti med rejäl politisk spännvidd. Trots det, alla tycks trivas med folkdräkterna och folkrörelsen med de riktiga kaffekopparna. Och centerpartister gillar att ha makt, precis som flertalet socialdemokrater.
Jag hoppas verkligen att samarbetet mellan regeringen och Centerpartiet och Liberalerna överlever den här mandatperioden. I dagens parlamentariska läge har jag svårt se ett bättre alternativ. En förutsättning är att samarbetet i allt större utsträckning präglas snarare av lust än av nöd. I längden kan inte ett fungerande samarbete ha som viktigaste utgångspunkt att det finns andra partier som har en ännu sämre politik.
Det krävs att partierna steg för steg utvecklar politiken och inser värdet av att gemensamt ta ansvar. Och för att komma dit är det ingen nackdel om man har samma syn på politiskt arbete, samma perspektiv. Kort sagt, det är ingen nackdel om partierna förstår varandras partikultur.
