Lars Stjernkvist: En onödig risk för ett vi och ett de

Det är i och för sig bra att vi i Sverige håller isär politik och religion, att vi ser religionen som en privat angelägenhet. Samtidigt är det lite märkligt att det tog 30 år innan jag fick frågan. Jag har trots allt fått frågor om allt mellan himmel och jord, från favoritlag i fotboll till musiksmak. Frågor vars svar säger ganska lite om mig som person.

Det är möjligen den här försiktigheten som gör att det blir ett hiskeligt liv varje gång kyrkans företrädare tycker till i det som uppfattas som politiska frågor. Nu senast blev reaktionen stark när Svenska kyrkan ifrågasatte kravet på kunskaper i svenska och samhällskunskap för att bli svensk medborgare. Och starkast reagerade inte helt överraskande de som tycker att kyrkan har fel i sak.

Jag tycker att Svenska kyrkan har en poäng. Det är självklart viktigt att alla som lever i Sverige förstår hur vårt land fungerar och kan prata med varandra. Samtidigt är jag helt övertygad om att samspelet och integrationen vinner på att alla som lever och bor i vårt land omfattas av samma rättigheter och skyldigheter. Då ökar sannolikheten att alla vet vad som gäller och att reglerna uppfattas som rimliga och rättvisa.

Därför tycker jag att det är bra att många kommuner, ofta med Borås som förebild, ser över sina rutiner för försörjningsstöd i syfte att skärpa kraven på delaktighet. Alltför länge har alltför många haft förståelse för att invandrade kvinnor har svårt att delta i svenskundervisning och i arbetslivet. En missriktad förståelse som har bidragit till att konservera och ibland förstärka ojämlikheten.

De som har vandrat in till vårt land ska varken gynnas eller missgynnas. Och det är därför som jag håller med Svenska kyrkan. Det finns en uppenbar risk för att vi i den allmänna åtstramningens tid låter pendeln slå över åt andra hållet. För oss som råkar vara födda i Sverige gäller rätten till medborgarskap alla, oavsett utbildning eller läskunnighet. En princip som är värd att försvara, både för dem som är födda i Motala och i Mogadishu.

Det finns en hel del i regeringens förslag till ny migrationspolitik som jag gillar. Trots den hårda kritiken och retoriken finns kanske en chans att forma en långsiktig politik som skapar ordning och reda och som försvarar asylrätten.

Jag kan alltså hålla med om motiven för en stramare migrationspolitik, men när någon har fått rätten att bo här, då bör han eller hon så långt möjligt omfattas av samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Det är min uppfattning, och den kan man självfallet komma fram till även om man inte är kristen eller troende, vilket jag är.