Stjernkvist: Det borde få att lösa vinstfrågan

Sakligt sett borde det emellertid inte vara helt omöjligt för en pragmatisk vänster att forma lösningar tillsammans med en lika pragmatisk borgerlighet. Första förutsättningen är att alla är ense om att det finns ett problem, och det är vad jag begriper alla ense om.

Privata företagare är inte per definition giriga och endast giriga, utan kan självklart ha ett genuint intresse för att tillgodose människors behov. Samtidigt finns det rimligen ingen som helt förnekar att fri etableringsrätt för företag försvårar kostnadskontroll och en rättvis fördelning av resurserna.

Alltså behövs det regleringar.

Ilmar Reepalu föreslår som bekant ett vinsttak för välfärdsföretag, men det är inte helt enkelt att förklara varför det ska vara sju procent eller åtta procent eller varför inte sex procent. Det är utan tvekan problematiskt med vinster i en verksamhet där pengarna aldrig kommer att räcka till för att tillgodose allas behov, än mindre allas önskemål. Samtidigt finns konflikten mellan pengar och behov även inom offentligt driven verksamhet. För många anställda är det nog svårt se skillnad på företagens avkastningskrav och den kommunala förvaltningens krav på budgetbalans.

För mig är skillnaderna i öppenhet mer stötande. I en offentlig verksamhet är nästan allt genomskinligt, och ska så vara. Det är medborgarna som bestämmer, och då måste medborgarna kunna ta reda på allt om verksamheten och ekonomin. För privata företag gäller helt andra villkor. Det är i dag helt omöjligt att granska en privat enhet på samma sätt som en offentlig. Det är fel av demokratiska skäl, men försvårar också en helt nödvändig kvalitetskontroll.

För att nå en uppgörelse måste förstås de borgerliga acceptera att det måste vara andra villkor på en offentligt finansierad marknad jämfört med en konkurrensutsatt marknad. Det borde inte vara helt omöjligt.

När offentliga företag verkar på en konkurrensutsatt marknad är borgerliga politiker noga med att påpeka att de minsann måste respektera den fria marknadens villkor. Det ska vara konkurrens på lika villkor, och därför måste till exempel kommunala bostadsföretag precis som sina privata konkurrenter uteslutande vara beroende av sina kunder, hyresgästerna och därför inte dopas med skattemedel.

Med samma logiska resonemang om lika villkor borde privata företag som verkar på en offentligt finansierad marknad underkastas de villkor som gäller på en sådan marknad. De spelregler som gäller för antagning till skolor, kösystem inom sjukvården, redovisning av hur pengarna används osv bör så långt möjligt vara lika.

Kort sagt, om diskussionen inriktas på de spelregler som idag skapar störst skillnader i villkor mellan offentliga utförare och privata företag, då borde det inte vara omöjligt forma lösningar över blockgränsen.

Om, jag upprepar, om det finns en vilja forma gemensamma lösningar.

Lars Stjernkvist