Sluta gödsla med regler
Vad som anses vara en rimlig reglering eller inte beror på vem som talar. Människorna som får ägna tid och pengar för att följa alla nya regler och bygga om sina hem och gårdar tycker vanligtvis att reglerna går för långt, är för generella och att lösningarna är för dyra.
De som förespråkar reglerna ser kanske inte mer än ett tekniskt problem som kräver en snabb lösning. Övergödningen i svenska vattendrag, sjöar och hav har varit en favoritfråga för miljörörelsen i decennier. Problemet kräver en lösning. Men ibland undrar man om utredarna funderat på hur enskilda djurägare kommer att påverkas.
Som Ester Hedin tidigare i veckan uppmärksammade i Barometern (29/7) har under våren en ny utredning i frågan gått på remiss. Den Statliga utredningen ”Stärkt lokalt åtgärdsarbete – att nå målet Ingen övergödning” (SOU 2020:10) är vad man kan förvänta sig av en utredning skriven av miljöpartiveteraner och vattenforskare. De kan det tekniska effekterna av näringsämnen i vattensamlingar. Men de föreslagna regleringarna är närmast verklighetsfrämmande.
När remissinstanserna började läsa utredningen om övergödning var det inte förvånande att just de förslag som berörde hästgårdar väckte reaktioner. Antalet hästar per hektar föreslås begränsas till 2-3 stycken. Gödselstackar ska byggas om så att regnvatten inte riskerar ta med näring ut i naturen. Hästhagarna föreslås också inte få finnas längre än i tio år.
För stora merparten av landets hästägare finns det dock ingen ekonomisk vinst i verksamheten. Hästar är för de flesta en hobby som både tar upp stora ytor och som kostar mycket tid och pengar.
”Men lösningen verkar bli kortsiktiga bidragsberoende projekt för att hålla marken brukad snarare än skapa rimliga förutsättningar för att driva riktig verksamhet på landsbygden.”
Enligt en rapport från Högskolan Dalarna från 2018 omsätter hästnäringen cirka 72 miljarder kronor medräknat spridningseffekter och enligt SCB finns det 56 tusen hästar bara i Västra Götaland. I landet är antalet hästar fler än mjölkkor.
Behovet av betesmarker och öppna landskap för den biologiska mångfalden betonas ofta i debatten. Men lösningen verkar bli kortsiktiga bidragsberoende projekt för att hålla marken brukad snarare än skapa rimliga förutsättningar för att driva riktig verksamhet på landsbygden.
Kostnads- och regelbördan för gårdar i Sverige är redan orimlig. Om landsbygdens näringar ska kunna fortleva behöver reglerna bli färre, inte fler.
Med statliga utredningar händer det ibland att resultatet blir oanvändbart. Kanske något går att rädda. Men ansatsen behöver då vara att det inte ska förstöra livet för dem som reglerna påverkar.
