Kajsa Kettil: Släpp av alla andra och kör själv, Kristersson!
Inget parti jublar, men bara ett har verklig anledning att bäva inför valet. Det står klart när Statistiska centralbyrån, SCB, presenterade sin stora partisympatimätning på torsdagen. Undersökningen genomförs två gånger om året, i maj och november. Det som sticker ut med de färska resultaten är att de knappt skiljer sig från när deltagarna för ett halvår sedan fick svara på samma fråga, alltså vilket parti de skulle rösta på om det var val någon av de närmaste dagarna.
Det handlar om några tiondels procentenheter upp eller ner, med förändringar så små att bara ett av åtta partiers förändring är statistiskt säkerställd. Centerpartiet backar med 1,1 procentenhet och landar på 8,4 procent, vilket är i nivå med valresultatet 2018.
Värre ser det ut för Liberalerna. Partiet ligger kvar på sommarmätningens katastrofsiffra 2,5. Här bör det visserligen poängteras att undersökningen genomfördes mellan den 28 oktober och den 25 november, vilket huvudsakligen är innan L hade sitt landsmöte. Det betyder att partiet i mätningen inte kunde dra nytta av den mediala uppmärksamhet som partier automatiskt får i samband med sina stämmor och kongresser.
Å ena sidan skulle därmed det verkliga stödet för L kunna vara högre i dag. Å andra sidan är det inte säkert att den djupa oenighet i frågan om ytterkantspartierna, som debatterades livligt på landsmötet, har varit gynnsam. Landsmötet nådde visserligen en kompromiss som skärper synen på SD-samarbete något. Men även om de flesta nu sluter upp bakom kompromissen för att stärka partiet inför valåret, är det fortfarande uppenbart att det lilla partiet är splittrat i frågan.
Det hedrar Liberalerna att partisekreteraren Juno Blom konsekvent möter usla opinionssiffror med att konstatera att partiet måste kavla upp ärmarna. Och det är väl typiskt liberaler att tänka ”kan själv” i stället för att skylla på någon annan. Den offertaktiken syns inte sällan hos KD, där partiledaren Ebba Busch under åren inte har dragit sig för att koppla låga väljarsympatier till mediebevakningen av partiet. Nu brukar ju Kristdemokraterna få låga siffror inför val, för att sedan klara sig över spärren med råge. Med sina 4,6 procent i den nya mätningen behöver KD inte aktivera någon krishantering. Och de små, borgerliga partiernas utveckling följs naturligtvis även av Moderaterna, som ju är beroende av stödet i den regering Ulf Kristersson (M) vill bilda efter valet om drygt nio månader.
Men det måste han inte vara. För ju tydligare Sverigedemokraterna blir med sina ambitioner att kräva inflytande i proportion till sin storlek, och ju mer det framgår att SD vill ingå i en konservativ regering, desto större anledning finns det att hitta alternativa lösningar för att styra Sverige.
”Men det är stor skillnad mellan att komma överens när man tycker lika och när åsikterna går isär.”Kajsa Kettil
En sådan är att Moderaterna bildar en enpartiregering. Det förutsätter naturligtvis att valresultatet medger det, och man ska akta sig för att dra för stora växlar på opinionsundersökningar. Men M är det parti som har ökat mest i opinionen jämfört med valresultatet 2018. Positionen som näst största parti ser just nu ohotad ut, och om det består kan det vara logiskt av talmannen att ge Kristersson uppdraget att bilda regering. M har visserligen närmat sig SD på flera områden både vad gäller retorik och vissa sakfrågor, och det är uppenbart att moderater på olika nivåer och positioner försöker avdramatisera ett blivande samarbete.
Men det är stor skillnad mellan att komma överens när man tycker lika och när åsikterna går isär. Det gör de när det handlar om den ekonomiska politiken. Där är SD med sin syn på mer generösa bidrag, a-kassa och pensioner betydligt närmare S eller rentav V. Det skulle med andra ord bli svårt för M att driva exempelvis borgerlig arbetsmarknadspolitik med arbetslinjen som ledstjärna.
En rimlig slutsats blir därför – även för partier som inte ser några ideologiska hinder att bilda klubb med populister – att det vore bättre att slippa ett sådant sänke. Och om partierna på vänsterkanten menar allvar med löftet att hålla SD från Rosenbad har de inget annat val än att tolerera en anständig, borgerlig statsministerkandidat.
