Sten Tolgfors: Skippa epiteten - granska partier i sak och politik
Jimmie Åkesson invände starkt och Bolund blev svaret skyldig om vad han egentligen menade. Hur moderater reagerade på beskrivningen säger sig självt.
Sten Tolgfors
är före detta försvars- och handelsminister. Numera verksam som konsult.
Det var tydligt att Bolund inte förväntade sig invändningar och underligt att han inte kunde ge klart besked om vad han menade, särskilt som Miljöpartiets språkrör frekvent beskrivit oppositionen just på det viset. En ovana vid att själv bli granskad, kombinerad med en ovilja inför oppositionen, gjorde måhända att Bolund tappade diskussionen.
Men tar vi ett steg tillbaka så är denna vilja att förse andra med negativa epitet en allvarlig brist i svensk politik. Risken är just den Bolund fick uppleva, att debatten kommer att handla om begreppen i sig och att sakfrågorna försvinner.
Det är svårt att tro att väljarna omprövar sin syn på vare sig SD, M eller KD på grund av epitet från politiska motståndare.
Det som däremot faller bort är det som kan ge väljarna underlag för att ta ställning, en granskning och kritik i sak.
”Respektera människan och debattera politiken och ideologin, är min syn.”Sten Tolgfors
Epiteten är en genväg när det politiska grundjobbet inte är gjort. Det är nämligen svårare och mer arbetskrävande att arbeta sig igenom ett partis program och politik för att kunna leverera en saklig och hållbar granskning. En sådan vore dock svårare att avfärda, på det sätt som Åkesson i TV-debatten kunde vända frågan mot Bolund.
I valrörelsen 2018 granskade Tobias Billström SD:s budgetförslag och kom fram till att det saknades 26 miljarder kronor. När Åkesson fick frågor om budgeten hänvisade han dem till ”räknenissar”. Carl Bildt granskande SD:s EU-motstånd, vilket senare fick partiet att släppa kravet på att Sverige skulle lämna EU. SD fick frågor om sin syn på dubbla medborgarskap och varför finlandssvenskar skulle tvingas välja medborgarskap, varefter kravet förändrades. Linnéa Claeson granskade SD:s syn på kvinnors rättigheter och abort, vilket väckte stort engagemang på sociala medier. SD backade i valrörelsens slutskede.
Själv tog jag Jimmie Åkesson i hand när han 2010 valdes in i riksdagen – men var samtidigt starkt kritisk till partiets politik i sak. Respektera människan och debattera politiken och ideologin, är min syn.
En effekt av Bolunds etikettering var också att Jimmie Åkesson i debatten kunde framstå som den mer nyanserade, trots etiketter som ”vänsterliberalt etablissemang”, ”PK”, ”sjuklövern” som SD brukar använda.
Att granska partiet i sak är att bättre respektera väljarna, som då får bättre underlag för sina beslut. Fördömanden påverkar få, men gör debatten hårdare.
Om valresultatet 2022 möjliggör regeringsskifte ska en politisk plattform förhandlas fram mellan partierna i ett nytt regeringsunderlag. Ju större Moderaterna blir, desto större genomslag för moderat politik.
De som förordar samarbete med SD och de som är tveksamma till detta har därför samma intresse, att Moderaterna faktiskt och relativt växer i storlek.
Åkesson vill att SD ska ha inflytande i proportion till sin storlek och aspirerar på ministerposter, liksom på statsministerrollen. Det har han all rätt att göra, men borgerliga partiers intressen är annorlunda.
Det finns således skäl att granska SD – fast i sak och politik.
