Ska hela Sverige få leva?

Miljöpartiet är glesbygdens fiende, dundrade Borg i ett uppenbart försök att ta loven av de grönas framgångar i opinionen. Men efter det har det varit i stort sett tyst från det statsbärande partiet om de problem som boende på landsbygden har att brottas med.

Gårdagens löfte från infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) om snabbare internet för boende i glesbygd lär heller inte nämnvärt öka intresset för glesbygden. Därmed inte sagt att det inte är en viktig förändring som underlättar vardagen för dem som sliter med hopplösa modem och telefonuppkopplingar. Det skulle dessutom göra det betydligt enklare att driva företag på landsbygden.

Det är bara det att reformen berör endast 3.000 hushåll.

Tråkigt nog är det sannolikt här som nyckeln ligger, inte bara till det moderata utan det allmänna politiska ointresset för landsbygden. För det är ju i de växande storstadsregionerna som en allt större andel av väljarkåren återfinns. Dit riktas medias strålkastarljus och partistrategernas intresse. Glesbygdens väljare blir samtidigt allt färre och allt äldre. Naturligt nog har de också svårare att göra sin röst hörd.

Begreppet ”Hela Sverige ska leva” känns idag väldigt urholkat. När politiker talar om ökade klyftor så är det knappast det växande gapet mellan storstad och landsbygd som åsyftas. Det är inte den krympande tillgången till de viktigaste samhällsinstitutionerna det handlar om, eller om lanthandeln som slår igen och svårigheten att hålla vägarna öppna på vintern.

Det vore välgörande om partierna talade mer om vad som måste göras för att få folk att stanna kvar i glesbygden. Förbättrade kommunikationer är en viktig landsbygdsfråga, liksom priset på bensin och kilometerskatten på långtradare. Finansminister Borg berörde de två senare i sitt tal i april, men det räcker inte för att täcka in glesbygdens problem.

Frågan är om partierna har gett upp hoppet om en landsbygd som inte bara lever upp när det är sommar och turistsäsong.

Ledarredaktionen