Kajsa Kettil: Seriöst av Liberalerna att satsa på humor
Vid en första anblick framstår reklamkampanjen som lättsam och ytlig. Johan Pehrson – färsk som partiledare men en veteran inom politiken – poserar med en gammal mobiltelefon samt bärande en omodern slips och näbbstövlar. Budskapet har dock tyngd; Pehrson har arbetat för liberala frågor som Nato, språkkrav och kärnkraft sedan urminnes tider.
Det är faktiskt riktigt roligt! De daterade attributen kontrasterar på ett effektivt sätt meme-formatet, alltså kombinationen av en ofta humoristisk bild och text som postas i sociala medier.
Men vem som helst kan inte posera i näbbstövlar. Samma upplägg hade fallit platt om det var till exempel Nooshi Dadgostar (V) eller Märta Stenevi (MP) som stod framför kameran, men hade fungerat fint för Ebba Busch. Det som krävs är ideologisk trygghet och glimten i ögat. Och kanske hjälper det också att ha kniven mot strupen, åtminstone opinionsmässigt.
Även om läget är fortsatt tufft, har Liberalernas chanser att klamra sig fast i riksdagen ökat. I Sifos majmätning fick partiet 3,6 procent, att jämföra med 2,4 en månad tidigare och 2,9 i maj förra året.
Det är långt kvar till förra valresultatet på 5,5 procent, men inte så långt från spärren på 4 procent. Och just nu spelar det stor roll. Inte bara för Liberalerna, utan för hela borgerligheten. Om L ska vara kvar i riksdagen efter den 11 september krävs sannolikt stödröster. Att stödrösta, taktikrösta eller rösta strategiskt – företeelsen har många namn – har blivit allt vanligare hos den svenska väljarkåren. Enligt en sammanställning av Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet röstade ungefär var femte person vid riksdagsvalet 2018 på ett parti som inte var förstahandsvalet. För 20 år sedan var siffran 12 procent, och när mätningarna startade 1968 stod stödrösterna för 6 procent.
”Men vem som helst kan inte posera i näbbstövlar.”
Men om väljarna ska våga lägga sin röst på ett litet parti behöver de oftast känna att rösten gör skillnad. Därför riskerar opinionssiffror långt under spärren att förstärka en nedåtgående trend. När opinionsstödet för L nu närmar sig 4 procent finns det dock anledning att känna tillförsikt. Med L i riksdagen ökar chansen att Sverige får en borgerlig regering. Men tvärtom vad Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) signalerar, måste en sådan inte bestå av M och KD som släpps fram av SD och L och sedan samarbetar med de två partierna.
En borgerlig regering kan även bestå av M, L, KD och C. En M-ledd minoritetsregering behöver inte per automatik Jimmie Åkessons (SD) godkännande, utan skulle kunna släppas fram av Socialdemokraterna. Detta förutsätter dock att Magdalena Andersson (S) prioriterar landets bästa framför Socialdemokraternas maktinnehav.
Ett sådant stöd skulle givetvis inte vara gratis. Men under de senaste veckornas färd mot Nato-ansökan har ledarna för Sveriges två statsbärande partier visat att de kan samarbeta när det väl gäller.
Och nu gäller det faktiskt. För som DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki belyser i en krönika (DN 20/5) har SD i princip konstant haft Putin-vänliga representanter i försvarsutskottet.
Det vore mycket olämpligt att ge ett sådant parti inflytande, oavsett om det för SD:s del handlar om att släppa fram eller ingå i en regering. Detta gäller i synnerhet i det nya säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i efter Rysslands invasion av Ukraina.
Rikets säkerhet är inget man skojar bort. Men om vägen till en stabil, borgerlig regering går via Liberalernas roliga reklam-memes finns det ingen anledning att hänga läpp.
