Serbien måste välja väg
Serbiens position gentemot Ryssland efter invasionen av Ukraina är med europeiska mått mätt unik. Man stödde Ukrainas territoriella integritet och fördömde invasionen, men valde att inte införa några sanktioner mot Ryssland. Dels på grund av de nära kulturella banden mellan länderna, dels på grund av att Serbien är beroende av rysk gas. Men som den säkerhetspolitiska experten Stefan Vladisaljev sa till SVT (1/4) tidigare under våren ökar pressen på Serbien på grund av invasionen och landet kan därför behöva välja sida snart.
Den dagen ser ut att vara kommen.
I måndags stängde grannländerna Nordmakedonien, Montenegro och Bulgarien av sina luftrum. Anledningen var den ryska utrikesministern Sergej Lavrovs planerade besök i Belgrad. Där skulle han träffa Serbiens president Aleksandar Vucic för att diskutera fortsatta gasleveranser.
”När det kommer till kritan är det inte till Moskva som de unga åker till för att utbilda sig och för att jobba. Då väljer de väst.”
Med tanke på att Serbien är ett kandidatland till EU är inbjudan till den ryska utrikesministern anmärkningsvärd, rentav problematisk. Kandiderar man till EU bör man rimligtvis dela de gemensamma värden som genomsyrar unionen. Och som den tidigare svenska utrikesministern Carl Bildt uttrycker det i en tweet (2/6) står agerandet i skarp kontrast till Serbiens anslutningsprocess till EU, och bör behandlas utefter det.
Ungerns uppträdanden de senaste åren, nu senast i samband med framtagandet av det sjätte sanktionspaketet riktat mot Ryssland, illustrerar tydligt de problem som uppstår när ett medlemsland avviker. Det skapar osäkerhet och försvagar EU:s röst gentemot Ryssland i ett läge där det är viktigt med motsatsen. Skillnaden är dock att Ungern utvecklat sig i en auktoritär riktning efter EU-inträdet. Om man, som i Serbiens fall, har svårt att ställa upp på EU:s premisser redan som kandidatland är EU kanske inte den väg man bör ta.
Samtidigt är Serbiens balansgång ett symtom på något större. Längtan och strävan efter att tillhöra västvärlden som länge präglade tidigare östblocksstater har i takt med populismens frammarsch under 2010-talet avtagit. I stället har flera länders uppmärksamhet riktats åt Ryssland, eller Kina för att ta ett annat exempel. Den demokratiska processen och de europeiska kraven på att bekämpa till exempel korruption uppfattas som trögflytande och orealistiska, varvid att alternativen ses som snabba och mer handlingskraftiga även om det sker på bekostnad av demokratin.
Därtill är det skillnad på den politiska makten och folket. För även om de stora stödmanifestationer som hållits till förmån för Ryssland i den serbiska huvudstaden, och de muralmålningar över Putin som rests i samband med det, kan ge en viss bild är splittringen i befolkningen stor. Och vad gäller det val som Serbien står inför har nog ingen uttryckt det bättre än en förbipasserande man i Belgrad i samband med SVT:s reportage. När det kommer till kritan är det inte till Moskva som de unga åker till för att utbilda sig och för att jobba. Då väljer de väst.
Det, om inte annat, borde ge en fingervisning.
