Sen lag ger Säpo mer jobb
Ett gammalt talesätt brukar göra gällande att ”om hur korv och kompromisser tillkommer ska man aldrig fråga”. Det talesättet passar synnerligen illa när det gäller lagstiftningsarbetet. Endast full öppenhet och genomskinlighet ska prägla den processen. Rättsstatens legitimitet står och faller med hur lagar stiftas och hur de tillämpas.
Det måste även gäller de terrorlagar som Sverige ska ha.
Låt vara att ett antal regeringar successivt har skärpt lagarna, men en väsentlig skärpning har hela tiden saknats – ett förbud mot samröre med terroristorganisationer eller liknande.
Under torsdagen gjordes ett försök att råda bot på denna brist i och med att justitieminister Morgan Johansson lämnade över regeringens förslag till lagrådet för granskning.
”Det innebär en kraftig utvidgning av det tidigare kriminaliserade området, till att omfatta också dem som inte kan knytas till ett särskilt brott men som kan knytas till en organisation som typiskt sett arbetar och sysslar med terrorism”, sa Johansson och tog motfrågorna om varför detta lagförslag har dröjt med jämnmod.
Kontrafaktiska spekulationer har sina absoluta begränsningar. Inför vad som inte har hänt är det ofta lämpligare att konstatera att ”bättre sent än aldrig”. Men hade en sådan lagstiftning aktualiserats redan i anslutning till det värsta terrordådet som begåtts i något av de nordiska länderna de senaste 50 åren – Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo och på Utöya som krävde 77 människors liv och orsakade enorm förstörelse – så hade det också gått att lättare hantera dagens terrorutmaningar.
Av givna skäl kommer regeringens förslag till att kriminalisera samröre inte att vara tillämpligt på exempelvis de svenskar som rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till Islamiska staten, eller som nu återvänder hem igen. Denna grupp måste istället hanteras enligt nuvarande lagstiftning och därmed hamnar den tyngsta bördan i sammanhanget på Säpo.
Bara för att det inte går att döma människor för samröre är det fortfarande fullt möjligt att övervaka, granska och punktmarkera den som kan misstänkas utgöra ett påtagligt hot mot staten och mot det omgivande samhället.
