Se upp för sidbytarna
Nu måste Nord streams etablering också förstås mot bakgrund av rysk-tyska relationer och historien. Den tyska utrikespolitiken har sedan länge präglats av en positiv syn på förhandlingar och en motvilja mot militära maktmedel. När Angela Merkel såg sig som en brygga mellan Väst och Moskva fullföljde hon efterkrigstidens Rysslandspolitik.
Att flera tunga tidigare medarbetare till både regeringen Göran Persson och regeringen Reinfeldt arbetade för Nord Stream i Sverige illustrerar ändå lobbyismens kraft. Det var ju inte så att säkerhetspolitiska farhågor saknades i debatten när projektet presenterades.
Tidigare anställda i regeringskansliet är guld värda, särskilt för företag som arbetar på marknader som är extra känsliga för politiska beslut, från tobak, till gasledningar och välfärdssektorn.
Medan unga tjänstemän nu väntar på attraktiva erbjudanden från blivande ministrar om anställningar som stabschefer, sakkunniga och presschefer ska S-regeringens tjänstemän lämna in passerkort och telefoner och söka sig till de lönsamma kommunikationsbyråerna i Stockholms innerstad. Lobbying är nu inget som nödvändigtvis står i motsats till demokrati. Organisationer och företag måste rimligen ha rätt att fä hjälp att få sina röster hörda.
”Borgerliga politiker har tyvärr stuckit huvudet i sanden trots att politikerna ska tjäna medborgarna och skattebetalarna – inte några särintressen.”
Att sidbytare kan ge nya uppdragsgivare fördelar såsom nätverk, lojaliteter och insyn hör dock till bilden. Ett större mer diffust problem är att tjänstemän inför lockelsen att byta sida efter en valförlust anpassar sitt arbete. Kritik uteblir mot välfärdsföretag eller gentemot exempelvis fackliga organisationer som det finns anledning att hålla sig väl med.
Även om beslutsfattandet är kollektivt på myndigheter och att vissa beslut omfattas av sekretess finns det ingen anledning att blunda för att sidbytarna påverkar förtroendet för den statliga förvaltningen. Borgerliga politiker har tyvärr stuckit huvudet i sanden trots att politikerna ska tjäna medborgarna och skattebetalarna – inte några särintressen.
För ministrar och statssekreterare finns karensregler. Det är en markering, men inte lösningen på problemet. Lägg därtill att Karensnämndens verksamhet helt bygger på frivillighet. Tidigare ministrar och statssekreterare ska själva anmäla nya uppdrag. Nämnden tar inte upp fall av egen kraft och dess ordförande, tidigare justitiekanslern (JK) Anna Skarhed talar själv om lagstiftningen som ”tandlös”.
Att erkänna intressekonflikten mellan sidbytande och förtroende är i sig ett steg på vägen. Yrkesförbud efter avslutad tjänst skulle försvåra rekryteringen till regeringskansliet och driva upp lönerna. Bäst bör sidbytarproblematiken också förstås utifrån hur en klassisk ämbetsmannaanda med honnörsord som oväld och integritet kommit att försvagas. En ny regering bör börja där. Inte att införa yrkesförbud utan att jobba på att stärka yrkesetiken.
