Johanna Grönbäck: Så uselt på att ta kritik borde inget parti vara
Sverigedemokraterna är landets andra största parti, riksdagsgruppen huserar i den ståtliga förstakammarsalen, flera av deras företrädare är utskottsordförande, de är regeringens stödparti, har ett eget samordningskansli i Regeringskansliet, och på flera av de reformer som genomförs finns en SD-signatur.
De är inte nära makten. De är en del av den.
Johanna Grönbäck
är redaktör på Timbro förlag. Uppvuxen i Ulricehamn.
Det är förstås långt ifrån den identitet som partiet, partiföreträdarna och flera av dess väljare själva har. De ser sig som en opposition mot en flerbladad klöver, provokatörer utifrån och som personer som sårats av en trång åsiktskorridor. Det är skavsår som för länge sedan borde ha läkt, och som de är långt ifrån ensamma om att ha drabbats av i ett land präglat av vass konsensusvilja. Visst kunde debatten bli bättre på att bemöta argument, men att få mothugg och granskningar är inte något man drabbas av, det är något man behöver – åtminstone som maktfaktor.
När TV4 häromveckan visade sin första reklamfilm inför Kalla faktas granskning och wallraffande av Sverigedemokraternas trollfabrik blev riksdagsledamoten som också är ordförande för Näringsutskottet, Tobias Andersson, bestört. Men inte för att det visade sig att hans parti har mängder med anonyma konton som sprider desinformation på ett sätt som liknar det ryska, utan för att ”statligt ägd media infiltrerar ett politiskt parti inför en valrörelse”, som han skrev på X. Utöver trollkonton och desinformation visar granskningen att det påstått fristående Riks i praktiken är en del av SD:s kommunikationsavdelning.
”I SD tycks man inte främst hantera graverande avslöjanden, man försöker snarare hantera avslöjaren.”Johanna Grönbäck
De – detta maktparti och denna maktfaktor – blir granskade. Det är de långt ifrån först om att bli. ”Valstugereportaget” är rentav ett etablerat ord efter att Uppdrag granskning med dolda kameror 2002 avslöjade rasism i flera partier. Den rasism som främst visade sig finnas i Moderaterna tros ha varit en av förklaringarna till varför det gick så dåligt för partiet i valet som ägde rum bara dagar efter att programmet sänts.
I SD tycks man inte främst hantera graverande avslöjanden, man försöker snarare hantera avslöjaren. En del har kallat den för en omognad i partiet, men det är nog snarare att betrakta som en bärande del av dess identitet. Det är ett parti som inte kan hantera kritik. Det märks i avslöjanden, men också i politiska diskussioner. Som när Kristdemokraternas förstanamn till Europaparlamentet, Alice Teodorescu Måwe, sade att hon inte hade något gemensamt med SD. Då svarade SD:s partiledare med glåpord om ”självgoda finborgare” och ”ängslighet”. Man är olika partier, det borde inte komma som en överraskning att man tycker olika. SD-företrädares reaktioner är inte en oförmåga att kunna diskutera sakfrågor, det är ett aktivt val att låta bli. Det är ett parti vars internkultur är en svensk avart.
Offerkoftan har aldrig klätt SD så dåligt som nu. De är ett parti med stort inflytande och stort ansvar över Sveriges utveckling. Som sådant måste man granskas och bemötas. Eller kläs av, om man så vill.
