Stefan Eklund: Så får vi ordning på demokratin

Och i Sverige? Går det utför även här?

Det hänger förstås på hur man definierar demokratin som begrepp. Idag står var femte röstberättigad svensk bakom ett parti, Sverigedemokraterna, vars företrädare ofta ger uttryck för en ökad vilja att detaljstyra sådant som traditionellt sett inte varit åtkomligt för politisk påverkan; medie- och kulturpolitiken, ja, till och med domstolars beslut. Det är tvärt emot hur en liberal demokrati definieras. Men om dessa förändringar som önskas av SD blir verklighet genom att de vinner en stor andel av svenska väljares röster, kan man då säga att demokratin är hotad?

Nej, det kan man inte. Så länge vi har fungerande fria val så lever demokratin. Men den kan förändras till det sämre genom din och min röst vart fjärde år.

Med tanke på ovanstående är det viktigt att diskutera demokratins innehåll och värden i en föränderlig värld. I det sammanhanget har det varit intressant att läsa de artiklar som hittills publicerats i Svenska Dagbladets serie ”Är Sveriges demokrati hotad?”

Där tas bland annat upp två fenomen som ändå på lång sikt kan ses som framtida hot mot den svenska demokratin; den affektiva polariseringen och de politiska partiernas allt svagare förankring hos medborgarna.

Den affektiva polariseringen har ökat de senaste åren. ”Normal” polarisering tillhör en fungerande demokrati, ja, är dess livsluft. Men den affektiva, det vill säga känslomässiga, polariseringen, som innebär att människor med andra åsikter görs till fiender, kanske till och med hatas, hotar det demokratiska samtalet, gör det oförsonligt och respektlöst. Den typen av polarisering kan skapa stor oro i samhället och kan sägas vara en av, kanske den största, orsaken till de ”folkliga” stormningarna av parlamentariska byggnader i USA och Brasilien som vi har sett utföras av människor som helt enkelt inte accepterar att andra politiska åsikter än de egna får makten i demokratiska val.

De politiska partiernas allt svagare ställning hos befolkningen är också ett växande problem. I SvD:s serie skriver Kimmo Grönlund, professor i statskunskap vid Åbo akademi, om det paradoxala i att masspartiernas tid är förbi – ändå har de fortfarande samma maktposition i det demokratiska systemet. Han pekar på att de statsbärande partierna ”upplever att de har en given maktposition i systemet”, uppbyggt av ett ekonomiskt stöd från staten, det vill säga skattebetalarna. Men i en tid när allt färre engagerar sig i de politiska partierna – idag ser politiska massrörelser helt annorlunda ut, de är digitala och ofta fokuserade på en fråga – behövs en förnyelse av ”demokratins mekanismer”, menar Kimmo Grönlund. Han förespråkar medborgarpaneler som samlar vanliga människor till politiska samtal byggda på ömsesidigt lyssnande.

Det här har prövats på många håll världen över, inte minst i Finland, med goda resultat. Engagemanget ökar, respekten för andras åsikter likaså. I Sverige är dock intresset för en sådan här verksamhet svagt, konstaterar Kimmo Grönlund: ”De politiska partierna är portvakter.”

Bakom båda de här presumtiva hoten mot demokratin, den affektiva polariseringen och de politiska partiernas allt svagare legitimitet i breda folklager, finns vår oförmåga att hantera digitaliseringen på ett konstruktivt och gemenskapsskapande sätt. Tvärtom får allt det negativa som jag har beskrivit sin näring där. En av skribenterna i SvD:s serie, Håkan Lindgren, menar dock att vi inte bara kan skylla allt digitalt elände på de globala nätjättarna och deras algoritmer. Han skriver: ”Lösningen på nätets problem är inte teknisk, utan social. I en välmående, välutbildad och optimistisk befolkning kommer marknaden för hat och konspirationsteorier inte att vara så stor att den utgör ett hot. Bara ett rättvisare samhälle kan ge oss det fria och kreativa internet vi en gång utlovades.”

Och då är vi tillbaka vid valurnorna. Där avgörs demokratins framtid i Sverige.