S och L-förslagen biter inte mot SD:s självbild
Det dröjde inte länge innan avslöjandet från TV4:s Kalla fakta att Sverigedemokraterna använder sig av trollfabriker ledde till konkreta politiska förslag. Först ut var Socialdemokraterna som ville se krav på legitimation för alla som skapar ett konto på sociala medier.
Det finns bara ett ord för det som uppdagats i Kalla fakta-programmet och det är att det är patetiskt av Sveriges andra största parti att använda sig av anonyma konton för att sprida dolda politiska budskap och attackera meningsmotståndare såväl som företrädare för samarbetspartier. Att det efter helgen har framkommit att de två avstängda medarbetarna vid SD:s kommunikationsavdelning utbildats i Tidöavtalets respektklausul i en dag, och att avslutad “utbildning” enligt uppgifter till Expressen firats med Pommac och utspring visar hur oseriöst SD ser på det hela.
Det råder ingen tvekan om att det politiska samtalet på sociala medier är djupt polariserande och konfrontativt. Här spelar anonyma konton en central roll eftersom det helt enkelt är mer tilltalande att sprida dynga när man inte behöver stå för det med sitt namn. Men framför allt har de ett överordnat syfte: att iscensätta en kritikstorm som så småningom får även riktiga konton att ansluta sig till den. Det är just detta som gör det särskilt anmärkningsvärt att Sverigedemokraterna använder sig av denna strategi, och som ledningen gång på gång den senaste veckan har visat att de inte har några problem med.
Efterspelet är dock lika bisarrt som avslöjandet i sig. Det är tydligt att S-förslaget – att på EU-nivå verka för att göra det svårare att vara anonym på nätet – är framtaget i affekt och knappast genomtänkt. Att anonymitet på nätet lätt kan missbrukas för att medvetet sabotera det politiska samtalet är inte skäl nog att begränsa medborgares rätt till att vara anonyma på nätet.
”Att kunna vara anonym är ett sätt att säkerställa att alla kan delta i det offentliga samtalet på egna premisser.”
Skälen till varför man vill vara anonym på sociala medier kan variera. När det gäller politiska sammanhang är det inte ovanligt att det sociala priset upplevs som alldeles för högt av somliga, och att man därför vill hålla sin identitet hemlig. Att kunna vara anonym är ett sätt att säkerställa att alla kan delta i det offentliga samtalet på egna premisser.
Mot bakgrund av det är Liberalernas förslag något mer träffsäkert. Till skillnad från S vill de i stället se ett förbud mot att politiska partier använder sig av anonyma konton. Hur och vem som ska se till att ett sådant förbud efterlevs är dock något mer oklart, vilket gör att även det trots allt faller i samma kategori som Socialdemokraternas förslag. Nämligen en desperat uppvisning i vad som ska se ut som att man agerar mot det som har avslöjats, snarare än att man faktiskt gör något av betydelse.
Sverigedemokraterna ser sig själva som utmanare till det påstådda etablissemanget och att det därmed gör att alla medel är tillåtna för dem. Något som blev tydligt inte minst efter hur partiet har valt att kommunicera kring utbildningen av de två medarbetarna. Denna självbild kommer varken id-kontroller på sociala medier eller riktade förbud mot politiska partier att råda bot på. Det gör inte heller Moderaternas vacklande.
Frågan är bara hur många fler SD-spinn som krävs innan regeringspartierna, som ju trots allt samarbetar med partiet, också inser det.
