Rimligt av L att rata budgeten
Det första konstaterandet är tråkigt, för Sverige behöver en borgerlig regering som kan värna både jobb, frihet och välfärd. Det andra konstaterandet – att L inte ställer sig bakom politik som partiet inte tror på – är välkommet.
Detta blev tydligt under den inrikespolitiskt intensiva tisdagsförmiddagen. Först meddelade talmannen att han förlänger tiden för förhandlingar om Magdalena Andersson (S) som statsministerkandidat till måndag. Strax därefter presenterade oppositionen sitt motförslag till statsbudget – eller åtminstone stora delar av oppositionen. För Liberalerna valde att ställa sig utanför den överenskommelse som M, KD och SD har enats om. I huvudsak handlar budgetreservationen om lägre inkomstskatter, skärpt migration och sänkt skatt på bensin och diesel, och för Liberalernas del föll det på den sista punkten.
I sak gör det sannolikt ingen skillnad, för de fyra partierna M, KD, L och SD saknar fortfarande ett mandat för att få majoritet vid voteringar i riksdagen. Däremot ger Liberalernas nej en föraning om hur svårt det skulle vara att styra landet med en regeringskonstellation där både L och SD ingick.
Nyamko Sabuni (L) motiverade beslutet att rata överenskommelsen med att sänkt bensinskatt inte är förenligt med de omställningar som krävs för klimatets skull.
Och visst framstår det som tondövt att sänka priset på smutsiga utsläpp bara dagar efter att avtalet under klimatmötet i Glasgow blev klart. Samtidigt är det orimligt att boende utanför städer ska betala så pass mycket mer än andra för att ta sig till och från jobbet, mataffären, barnens fritidsaktiviteter och så vidare. För att underlätta livet för människor på landsbygden föreslår Sabuni i stället bland annat sänkt skatt på el.
Det är en intressant tanke, och ett bevis på att ett borgerligt regeringsalternativ behöver ett renodlat liberalt parti.
Efter den internt turbulenta våren, som mynnade ut i att Liberalerna tog beslutet att stödja en regering som även SD har inflytande över, har det varit högst oklart vad det lilla partiet vill och kan säga nej till i en sådan regeringskonstellation, oavsett om SD ingår eller fungerar som ett stödparti. Det har alltså funnits skäl att vara tveksam till en sådan lösning. Det gör det fortfarande.
”Däremot ger Liberalernas nej en föraning om hur svårt det skulle vara att styra landet med en regeringskonstellation där både L och SD ingick.”
Samtidigt hedrar det Liberalerna att det markerar mot ovälkommen politik.
De tre övriga partierna kan alla lyfta fram innehåll som deras väljare applåderar; För M är det inte minst skattesänkningen, för KD bland annat satsningar på vård och äldreomsorg, och SD:s väljare lär vara nöjda över både lägre bensinskatt och skärpt migrationspolitik.
Om Ulf Kristersson (M) och den tänkbara finansministerkandidaten Elisabeth Svantesson (M) tyckte att det var knepigt att enas om en budgetreservation tio månader före valet, är det ingenting mot vad som skulle vänta i ett skarpt läge som kräver stöd från KD, L och SD.
Hittills har väljarna fått gissa sig till vilken politik L kan tolerera och inte. Till helgen samlas partiet för landsmöte i Linköping. Om det ens ska ha en chans att klara riksdagsspärren efter valet i september bör mötet leverera tydliga besked om Liberalernas röda linjer.
