Replik:"Det gäller bara att ha en fungerande apparat runt sig"
Larsson verkar inte fullt övertygad om vad hon egentligen skall tycka då hon skjuter in brasklappar som: "Graviditeter hör privatlivet till. Därför är det långtifrån självklart att man skall kommentera detta. Går man inte över gränsen då?" Eller: "Möjligen är jag stockkonservativ."
Jag tänkte ge Katarina Larsson en hjälp på traven, eftersom jag som trebarnsfar har en del erfarenhet på området. Det finns inga rätt eller fel när det gäller spädbarnstiden, det viktigaste är att det blir bra!
Jag har varit föräldraledig med lilla Siri sedan hon föddes för ett år sedan. Min fru studerar på läkarprogrammet och hon bedömer själv att ett studieuppehåll skulle göra mer skada än nytta. Jag har suttit i universitetsfoajéer med den lilla och min hustru har kommit ut och ammat mellan föreläsningarna. Vid längre uppehåll har hon pumpat ur och jag har matat Siri med nappflaska.
Detta har fungerat alldeles utmärkt! Av våra tre döttrar har Siri faktiskt varit den mest harmoniska bebisen under det första året.
Det går inte att, som Larsson, försöka lägga ett kollektivt dåligt samvete på de kvinnor som väljer att hoppa på karriärtåget när det väl är i rullning. Birgitta Ohlssons chans kom nu, och hon valde att ta den, sedan gäller det bara att ha en fungerande apparat runt sig.
Inte ens en EU-minister jobbar heller dygnet runt. I jämställdhetsdebatten är det i regel vi män som, med rätta, ställs till svars för att hålla fast vid patriarkala strukturer. Däremot talas det inte lika mycket om de matriarkala strukturer som är minst lika befästa när det gäller föräldraskap, inte minst kring småbarnsåren.
Som en av relativt få pappalediga i en kvinnodominerad miljö i Mark, kan jag ibland höra kommentarer som: "Jag bara la fram papprena framför gubben och bad honom skriva på. Han får jobba.". Jag är i motsats till Birgitta Ohlsson ingen vän av individualiserad föräldraförsäkring, utan tycker att det är upp till varje familj att själva avgöra detta.
Dock hjälper inte det moraliserande Katarina Larsson på ledarplats ägnar sig åt till att bryta våra cementerade föräldraroller, utan späder snarast på det dåliga samvete kvinnor på väg in i karriären många gånger kan känna. Ett stort grattis, Birgitta Ohlsson! Punkt.
Lars Bilting, Sätila.
Svar: Min tveksamhet till att kommentera Ohlssons graviditet, en tveksamhet som Bilting påpekar, handlar just om att det förstås är varje familjs ensak hur man väljer att göra. Så långt är vi överens. Att jag ändå skrev berodde på att det finns en riktning i jämställdhetsdebatten som jag reagerar på och som blev så oerhört tydlig i uppmärksamheten kring utnämningen av Ohlsson. Än mer så när man ser kommentarerna så här dagarna efteråt.
Nämligen att det ses som en framgång, "modernt", att blunda för att kvinnor föder barn. Som om det handlade om att ta en sväng förbi BB vid lunchtid, klämma ut ungen, rätta till frisyren och så tillbaka till jobbet och ställa färdigt rapporten (eller för den delen ta flyget till Bryssel för nästa ministermöte) så att man inte tappar karriärpoäng jämfört med männen. För mig är det inte en framgång för jämställdheten, utan ett bakslag. Både för mammorna och barnen. Och för den delen även för papporna.
Sedan är jag väl medveten om att det finns många hänsyn att ta när man ska få ihop småbarnstiden (och jo, även om Bilting och en del andra som kommenterat uppenbarligen inte tror det, har jag rätt stor erfarenhet av det själv också). Och visst håller jag med dem som säger att det är en glädjande utveckling att fler pappor tar större ansvar för barnen.
Men det hindrar inte att jag har svårt att sjunga med i de senaste dagarnas hyllningskör – som vore det höjden av jämställdhet att den biologiska resa det är att vänta, föda och amma ett barn ska tryckas undan och inte märkas i kvinnors liv. Det är svårt att se vem som vinner på en sådan utveckling.
Katarina Larsson
politisk redaktör
