Regeringens blinda fläck förvärrar elkrisen
Att Miljöpartiet inte längre obstruerar från insidan har i praktiken inte ändrat regeringens inställning till kärnkraften. Istället fortsätter man med samma talepunkter och missvisande eller rent av falska uttalanden.
Regeringen har i flera år krävt fler och fler utredningar innan ett beslut om slutförvar tas. Det är en grundpremiss för att ens den nuvarande elproduktionen skall fortsätta. Om någon frågar regeringen om fler reaktorer eller förlängd livslängd har ministrar varit helt avvisande.
Ibland verkar det som att de menar att kärnkraften inte angår dem. Nya klimat- och miljöministern Annika Strandhäll gissade sig fram när hon i SVT:s Aktuellt (30/11) fick frågan hur många kärnkraftsreaktorer som lagts ner och hur många som är i drift i Sverige. Teknikaliteter får lämnas till andra, men att en av de avgörande anledningarna att Sverige inte importerar naturgas borde kanske röna större intresse från klimatministern.
Nya energiministern Khashayar Farmanbar, intervjuad i Sveriges Radio Studio Ett (30/11), staplade i sin tur rena absurditeter om sitt nya ansvarsområde. Han tonade ned bristen på elproduktion och viftade bort nackdelarna med att bara satsa på vindkraftverk. På en fråga om elens planerbarhet, alltså en grundläggande princip om att det måste finnas stabilitet över tid, svarade han som om det självklart fanns. Att det inte alltid blåser går tydligen inte ens att föreställa sig.
Politikens ivriga försök att förstöra förutsättningarna för kärnkraften med extra skatter och slutförvaret som aldrig får ett svar har i Farmanbars sinne inget med att göra med dagens skenande elpriser. Att reaktorer stängs ned i förtid är ren ekonomi. Att Vattenfall själv tidigare har pekat ut politiken som källan till osäkerheten visar inte minst hur sammanvävd elproduktionen och politiken är.
”Så länge det lämnas åt en regering med ideologiska skygglappar och elföretagens kortsiktiga vinster kommer det inte ske.”Pontus Westerholm
Om kärnkraften skall fortsätta drivas och nya reaktorer skall byggas behöver i första hand regeringens fientlighet till kärnkraften få ett stopp. Att påstå att marknaden sköter sig själv som flera partier till vänster gör är ett illa förtäckt försök att bedöva fantomsmärtorna från tiden kring folkomröstningen 1980. Men det säger också något om tondövheten till industrins behov.
Farmanbar drar upp Finland som exempel på ett land med intresse för kärnkraft men utan finansiering. Tvärtom byggs det där både kärnkraft och slutförvar. Där gick industrin samman för att vara med att finansiera. I SVT:s 30 Minuter förra onsdagen lyfte industriledaren Jacob Wallenberg behovet av kärnkraft och möjligheterna för delfinansiering. Men om det skall ske måste staten försäkra om att det är något långsiktigt.
Att företag inom tung industri och staten tar ett gemensamt ansvar för att energisystemet inte skall byggas på instabil grund vore en idealisk väg framåt. Så länge det lämnas åt en regering med ideologiska skygglappar och elföretagens kortsiktiga vinster kommer det inte ske. Energikrisen kräver en förändrad inställning till kärnkraften, men det vägrar regeringen ens överväga.
