Rätt kvinna för framtiden
Att EU:s regeringschefer och EU-parlamentet har kommit överens om att ge kommissionens dess första kvinnliga ordförande är naturligtvis stort. Men viktigare är att Ursula von der Leyen har goda förutsättningar att göra utnämningen historisk av andra skäl. Inför tisdagens omröstning i EU-parlamentet satte hon nämligen ord på det som förr snarare än senare kommer att bli verklighet:
Fler alleuropeiska institutioner kommer att bli nödvändiga.
Att det som von der Leyen nämnde ännu är avlägset, som detta med en EU-gemensam arbetslöshetsförsäkring och ett minimilönesystem, får betraktas som självklart. Något sådant kommer inte att förverkligas under hennes ordförandeskap. Men det ligger inbyggt i den fria rörligheten och i alla de grundprinciper som bär upp EU-tanken att de sammantaget leder till minskade skillnader mellan medlemsstaterna. Därmed kommer också trycket underifrån att växa på gemensamma och likvärdiga system att öka. Detta förutsätter i sin tur dessutom en annan syn än den för dagen rådande när det gäller att ge EU beskattningsrätt.
I ljuset av vad som kan betraktas som en närmast lagbunden utveckling ter sig därför den lilla fadäsen att EU:s regeringschefer bestämde sig för att köra över det vaga löftet om att låta den ”spitzenkandidat” som tillhörde den största partigruppen efter EU-valet få bli kommissionens ordförande också som förlåtlig. Den idé som Ursula von der Leyen istället valde att lyfta fram – att ge EU-parlamentet initiativrätt i lagstiftningsfrågor – är förmodligen långt mer attraktiv för de folkvaldas del. Ett större men inte oöverkomligt problem är att den tillträdande kommissionsordföranden godkändes med en begränsad majoritet efter att röstsiffrorna landade på 383 för, 327 emot och 22 nedlagda. Parlamentet säger ja men lämnar inga garantier för att det som väntar under mandatperioden blir en lätt resa.
Rimligen finns det dock större ambitioner hos de folkvalda än att till varje pris blockera alla hennes och kommissionens förslag.
Att de partigrupper där Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Socialdemokraterna ingår röstade för von der Leyen, handlar till stor del om realism. Den breda mitten har dessutom sällan svårt för att samarbeta med varandra. Att de Gröna, vänsterns och de nationalistiska och högerpopulistiska grupperna skulle rösta nej till den första kvinnan var väntat om än utifrån olika ingångsvärden.
När det gäller de samlade miljöpartierna handlar detta underliga val om taktik; de Gröna vill inte framstå som von der Leyens stödtrupp oavsett vad hon än sagt om exempelvis klimatpolitiken. Det är dock inte samma sak som att de inte förstår att det som hon lovade i sitt tal är av största värde: ”Jag vill att EU blir den första klimatneutrala kontinenten i världen år 2050. För att göra det måste vi ta modiga steg tillsammans. Jag kommer att lägga fram ny grön väg för EU under mina första 100 dagar på jobbet.”
Att yttersta vänstern och högern oftast finner varandra i avståndstagandet, gör att de sällan får de inflytande de säger sig ha. Så länge de agerar mot EU:s gemensamma bästa, förblir de mest en splittrande, störande kraft.
Med kommissionens ordförande på plats, återstår nu att sätta samman en kommission. Avgående handelskommissionären Cecilia Malmström har gjort ett stort arbete under svåra omständigheter. Hennes önskan är att regeringen tar strid för en tung post, som den inre marknaden eller klimatet.
Lite talar för att nästa kommission står och faller med vilken position som Sverige får. Men i den bästa av världar hade Stefan Löfven ringt upp förre moderatledaren Fredrik Reinfeldt och ställt frågan till honom. En tvåfaldig statsminister väger tungt och då hade Löfven kunnat spela högt. Nu lutar det istället åt att han rekryterar nästa svenska kommissionär i sin närhet. Inflytandet och uppdragets tyngd – läs lätthet – blir därefter.
