Anela Murguz: Putin är inte Ryssland och Ryssland är inte Putin
Det är egentligen hopplöst att skriva ut siffror eftersom de dels bara är uppskattningar, dels för att läget hela tiden utvecklas. Men enligt människorättssajten OVD-Info hade sammanlagt 6 000 personer gripits under helgen i Ryssland och under onsdagen gav sig tusentals medborgare ut på gatorna i Sankt Petersburg och Moskva för att återigen protesterna mot Rysslands krig mot Ukraina. Detta efter att den fängslade oppositionspolitikern Alexei Navalny uppmanat till fortsatta demonstrationer på Twitter.
Med tanke på hur stort Ryssland är, är det försvinnande små siffror. Om miljontals människor gav sig ut på gatan skulle det förmodligen bli betydligt svårare för polismakten att slå tillbaka. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den som protesterar kan gripas, bli av med jobbet eller torteras. Se bara till det faktum att barn gripits för att de tillsammans med sina mammor lämnat blommor vid ukrainska ambassaden i Moskva med budskapet ”nej till kriget”. Enligt DN hotas mammorna bland annat med ett tvångsomhändertagande av barnen.
Att demonstrera har således ett högt pris och det är därför lätt att förstå de som av dessa skäl inte vågar. Dessutom är medierna i Ryssland hårt kontrollerade och förmedlar bara den bild som ryska staten vill teckna. Men demokratins överlevnad är beroende av de människor som trotsar allt detta.
Även om Ryssland nu med all rätt utsätts för hårda sanktioner, exkluderas ur idrotts- och kulturevenemang och fördöms världen över är det viktigt att understryka att Putins regim inte är Ryssland och att Ryssland inte är Putins regim.
”Alldeles oavsett hur lång tid det tar måste stödet till det ukrainska folket, men även de oppositionella krafterna i och utanför Ryssland, få omvärldens fulla stöd.”
DN (26/2) har pratat med två kvinnor i Sverige med rötter i Ryssland. En av dem säger att ”vi har inget land, ingen flagga, ingenting som vi kan stå vid och känna stolthet som ryssar längre”. Den andra kvinnan, hemmahörande i Göteborg, beskriver en tudelad känsla av skam och oro. Skam över Putins styre, oro över hur man i Sverige nu kommer att se på ryssar. Inte minst för dessa röster är det nödvändigt att hålla två tankar i huvudet genom att göra en åtskillnad mellan regimen och den ryska befolkningen.
De senaste dagarna har en analys varit att invasionen av Ukraina kan vara början på slutet för Putins regim. Det faktum att de ryska trupperna mött hårt motstånd pekar också i den riktningen. Exempelvis har DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén kallat invasionen av Ukraina för Putins Afghanistan. Dessutom märker hon inte av ett liknande stöd hos den ryska befolkningen som vid den olagliga annekteringen av Krim. Tvärtom ser många kriget som onödigt och ologiskt.
Även Finlands tidigare stats- och finansminister Alexander Stubb drog den slutsatsen i SVT:s Agenda i söndags. Frågan är bara hur långt detta eventuella slut är; ”är det en vecka? Ett år? Tio år?”
Alldeles oavsett hur lång tid det tar måste stödet till det ukrainska folket, men även de oppositionella krafterna i och utanför Ryssland, få omvärldens fulla stöd.
