Annons

Jesper Strömbäck: Politiker behöver skilja på mål och medel

När kunskapsresistens diskuteras framställs det ofta som något som framför allt återfinns hos människor i allmänhet. Samtidigt är kunskapsresistens hos politiker ett minst lika stort problem.
Jesper Strömbäck
Gästkrönika • Publicerad 1 mars 2022
Jesper Strömbäck
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Genom att på detta sätt avfärda forskningen och ställa anekdotiska exempel mot vad forskning visar gav Fredrik Malm den politiska kunskapsresistensen ett ansikte, skriver krönikören Jesper Strömbäck. Skärmavbild från Agenda special (SVT 20/2)
Genom att på detta sätt avfärda forskningen och ställa anekdotiska exempel mot vad forskning visar gav Fredrik Malm den politiska kunskapsresistensen ett ansikte, skriver krönikören Jesper Strömbäck. Skärmavbild från Agenda special (SVT 20/2)Foto: SVT

Ingen vill antagligen se sig själv som kunskapsresistent, men ändå är det många som ger uttryck för det. Med det avses lite förenklat att man (mer eller mindre medvetet) undviker att ta del av relevant kunskap, alternativt att man inte tar till sig den kunskap som man har tagit del av. Det går ofta hand i hand med vetenskapsförakt, det vill säga att man utan sakliga skäl avfärdar resultat från forskning. Ett typexempel på både vetenskapsförakt och kunskapsresistens är när vissa avfärdar och inte tar till sig all den forskning som visar att mänskliga aktiviteter är den främsta orsaken till de globala klimatförändringarna.

Dagens krönikör

Jesper Strömbäck

är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.

Vetenskapsförakt och kunskapsresistens kan samtidigt ta sig många former. I dess enklaste form handlar det om att avfärda vad forskning visar därför att man inte tror på det eller därför att det inte stämmer överens med vad man känner. Något mer sofistikerat är att använda sig av anekdotisk bevisföring och ställa det mot vad forskning visar. Ytterligare lite mer sofistikerat är att man plockar russinen ur kakan, det vill säga att man enbart tror på eller lyfter fram forskning som stödjer de egna åsikterna och verklighetsuppfattningarna utan att ta hänsyn till helheten.

Annons

Ett bra exempel på att detta förekommer hos politiker gavs i Agendas skolspecial nyligen. När Fredrik Malm (L) ställdes inför forskning som visar att betyg varken gör till eller ifrån för högpresterande elever men får negativa konsekvenser för elever med sämre betyg stod han fast vid att tidiga betyg är bra och sade ”Jag är helt övertygad om det, och jag har två barn själv och jag vet att med betyg, i alla fall för den äldsta av dem som har betyg, så är han väldigt engagerad att läsa sina läxor”.

Genom att på detta sätt avfärda forskningen och ställa anekdotiska exempel mot vad forskning visar gav Fredrik Malm den politiska kunskapsresistensen ett ansikte. Samtidigt är han långt ifrån ensam, utan har sällskap från många politiker som oavsett partifärg också agerar och resonerar kunskapsresistent.

Detta är ett genuint problem, både därför att det leder till sämre beslut och därför att det bidrar till kunskapsresistensen hos människor i allmänhet. Samtidigt ger det upphov till frågan om varför.

Ett troligt svar är naturligtvis att man vill försvara sin politik, men minst lika viktigt tror jag det är att alltför många politiker inte är klara över vad som är mål och vad som är medel. Betygen i skolan kan tas som exempel. Om betyg ses som ett mål i sig, ja då spelar det ingen roll vad forskning visar. Men om betyg ses som ett medel för att förbättra elevernas kunskaper och resultat, då är det helt avgörande om det är ett ändamålsenligt medel. Problemet är att politiker ofta argumenterar som om något är ett medel samtidigt som de håller fast vid sin ståndpunkt som om det vore ett mål.

Tänk så mycket enklare det hade varit om politiker var tydligare med vad som är mål respektive medel. Då skulle de kunna hålla fast vid sina mål och samtidigt ta till sin all den kunskap som finns om vilka effekter olika medel får. Då skulle de inte behöva resonera och agera kunskapsresistent eller förlora prestige på att ändra sig när det gäller politikens medel.

Annons
Annons
Annons
Annons