Johanna Grönbäck: Polisen behöver mer än våldskapital
Bland debattens senaste modeord märks visitationszonen. Som förslag är den tänkt att bekämpa gängbrottsligheten. Som verktyg skulle den innebära att polisen ges befogenhet att, utan konkret motiv, kroppsvisitera personer inom vissa utpekade områden.
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef på Ratio.
Det låter ibland som att visitationsverktyget behövs eftersom polisen i dag saknar viktiga befogenheter, men det stämmer inte. Polisen har omfattande möjligheter att visitera en person, om man misstänker att denne exempelvis har vapen eller droger.
Men det konkreta misstankekrav som behövs i dag, vill alltså flera partier och andra aktörer nu göra avsteg ifrån – i vissa utpekade och utsatta områden.
I det glömmer eller bortser man från att polisen inte bara behöver arbeta med våldskapital, utan även måste värna sitt förtroendekapital.
Skulle visitationszoner införas i utsatta områden riskerar man genom denna form av minskade rättssäkerhet, också minska det lokala förtroendet för polisen. Särskilt så om du som boende i ett brottsutsatt område blir visiterad på väg till jobbet, men blir utan polishjälp när du haft inbrott i förrådet.
”Mer effektivt och långsiktigt än visitationszoner vore att lägga resurserna på att utreda fler av de brott som annars förblir ouppklarade.”Johanna Grönbäck
Det är polisiära och politiska prioriteringar som märks. Det märks om polisen behandlar dig som en brottsmisstänkt i din vardag, men saknar resurser att möta dig när du är brottsoffer. Som företeelse och fenomen är det att likna vid en mer provocerande variant av vad många upplever i andra sammanhang och på andra platser i landet: Att staten med dess poliskontor och andra tjänster tycks ha flyttat från orten och slutat bry sig. I glesbygden kallas medborgarnas reaktioner ofta för missnöje. I de nu aktuella utsatta områdena skulle staten med zon-förslaget alltså börja bry sig igen, men inte genom att utreda brotten utan genom att behandla många brottsutsatta på samma sätt som brottsmisstänkta. Reaktionen på det kommer sannolikt kallas för något annat än missnöje.
Även delar av poliskåren har uttryckt kritik mot visitationszoner. Järfällapolisen, som verkar i utsatta områden, har påpekat att denna typ av långtgående åtgärder skapar konflikter, snarare än vinster, i brottsbekämpningen.
Det riskerar att skada den tillit som polisen behöver ha i sitt långsiktiga arbete.
Mer effektivt och långsiktigt än visitationszoner vore att lägga resurserna på att utreda fler av de brott som annars förblir ouppklarade. Genom att faktiskt utreda cykelstölder och källarinbrott i dessa områden kommer man dels öka polisnärvaron, dels stärka bilden av polisen som en aktör som bidrar till ökad trygghet. Det förtroendet kan sedan användas även i de tyngre brottsutredningarna.
Brottsbekämpning måste slå hårt, men den måste slå rätt. Slår den brett, slår den mot dem vars tillit behövs för att på sikt minska kriminaliteten. Det är inte rimligt att förvänta sig att en stat som brett misstror sina medborgare har sina medborgares tillit.
